1910/20
23 november 1918
Kära Dagbok,
Det här blir det första dagbokinlägget jag skriver i dig. Hur en sådan näpen liten dagbok hamnade i händerna på mig? Jo, jag fick dig, kära dagbok, som en gåva av yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren som varit på besök i fabriken två gånger den senaste månaden.
Kerstin har berättat att hon är på uppdrag att undersöka arbetsvillkoren för fabriksarbetare runt om i fabriker i Sverige, varav hon har valt att se över villkoren för kvinnliga arbetare. Inte så konstigt, kan man tycka, hon har ju trots allt valt att besöka vår fabrik där de flesta av oss är kvinnor.
Kerstins besök har hittills varit väldigt uppskattade av arbetarna. Hon är väldigt vänlig och tycks alltid försöka hinna med att tala med så många av oss som möjligt. I vanliga fall får vi ju inte tala överhuvudtaget utan tillåtelse, så det är trevligt att för en gång skull få chansen att synas.
I alla fall. Kerstins senaste besök var igår och innan hon drog sig tillbaka så delade hon ut några exemplar av skrivböcker till några av oss kvinnor i vävsal 3, varav jag fick en! Kerstin sa att hon skulle uppskatta om vi som fått ett skrivhäfte skulle tänkas föra dagbok om hur vi mår och tänker kring det arbete vi utför i fabriken. Inget mig emot. Jag hjälper henne gärna.
Nej. Nu börjar klockan bli för mycket. Det är dags att sova. God natt, kära dagbok.
28 november 1918
Kära Dagbok,
Mitt dagbokskrivande börjar inte bra. Jag har varit för trött för att skriva de senaste dagarna. Mina arbetsdagar är långa och hårda, och när jag väl kommer hem slocknar jag nästan direkt.
Hur en vanlig arbetsdag ser ut, kanske du undrar? Låt mig tänka efter.
Vanligtvis rör jag mig hemifrån runt klockan sex på morgonen och slutar runt åtta på kvällen. Däremellan har jag rätt att ta ut ungefär 40 minuter rast. Jag brukar ta ut en lång rast, istället för flera korta, och på mina raster brukar jag gå ut en sväng och promenera runt fabriksområde.
Efter många stillasittande timmar är det skönt att få komma ut och sträcka lite på benen och få lite frisk luft.
Nu på vinterhalvåret är det dock inte lika trevligt att promenera, eller vistas utomhus överhuvudtaget. Men det är inte bara ute som det är kallt och eländigt. Inomhus likaså.
Ventilationen har en förmåga att vara trasig större delen av vinterhalvåret och många av oss sitter och huttrar för att det är så kallt. De senaste åren har vi dock blivit tilldelade varsin filt som underlättar lite de många timmarna man arbetar stillasittande i kylan.
Det är bättre än ingenting i alla fall. Man får tänka positivt.
29 november 1918
Kära Dagbok,
På tal om gårdagens dagbokinlägg:
Idag fick jag höra ett rykte från Gerda, min granne i fabriken. Ventilationen till männens fabriksdel gick sönder för några dagar sedan. Fabrikschefen, Jan, hade då varit snabb med att byta ut den och idag fungerar den som den ska.
Kvinnornas vävsalar, fyra av fem, utgör den stora delen av fabriken. Vi har haft en trasig ventilation nu till och från i åtta års tid. Jan verkar dock inte ha några planer på att byta ut den. Inte den här vintern heller.
1 december 1918
Kära Dagbok,
Kerstin kommer att besöka fabriken igen inom kort. Det glädjer mig. Hon inspirerar mig nog mer än vad jag vill erkänna.
Jag inspireras av hennes ungdom, livfullhet, driv och hennes vakna blick. Det är samtidigt något jag avundas. Jag själv har inget driv eller några drömmar, i varje fall inga värda att nämna. Ändå kan jag inte låta bli drömma när jag ser och hör Kerstin resonera kring saker och ting.
Jag drömmer om kärlek och trygghet, om stabilitet och barn. Ja, jag har faktiskt en längtan efter barn, trots att jag förnekat det längre. Ett litet barn som kallar mig ”mamma”. Det skulle betyda väldigt mycket.
Frågan är bara vad framtiden egentligen har att erbjuda mig. Jag är närmare femtio år och saknar både man, en god ekonomi och ett fint hushåll. Vad väntar en ensam kvinna som jag? Finns det en framtid? Eller är min framtid oförändrad från idag? Är mitt liv knutet till fabriken och arbetet? Om ja, är det ett liv värt att kämpa för?
Kommer jag någonsin få ro? Det är frågan.
5 december 1918
Kära Dagbok,
På sistone har jag fått höra förfärliga skräckhistorier från Gerda.
Om fattiga kvinnor här i Norrköping som dött i hungersnöd eller frusit ihjäl. Gerda säger att hon känt någon, som känt någon, som var en ensam kvinna som drabbats av både det ena och det andra och slutligen svalt ihjäl för att hon inte hade råd att handla mat, eller råd att betala hyra heller för den delen.
Jag är rädd att det är ödet som väntar mig. Jag är rädd att sluta upp som en av de förfallna, ensamma kvinnorna som lever i eviga plågor och inväntar döden. Än är jag bara halvvägs. Jag är ensam, och jag sliter som ett djur bara för mig själv och min egen överlevnad.
Ibland är det svårt. Ibland hade det varit enklare att kämpa för någon annans skull, för ett barns skull, men nu lider jag igenom dagarna i ända för min skull, bara min. Hur orkar man slita när man ibland inte ens tycker att ens eget liv är värt kampen?
Men jag vill inte dö. Jag är livrädd för att dö. Jag vill inte dö fattig och ensam. Jag vill dö i en varm säng. Och helst inte behöva dö ensam.
9 december 1918
Kära Dagbok,
Idag var Kerstin på besök igen. Hon dök som vanligt upp runt lunchtid och vandrade länge runt i fabriken och samtalade med kvinnorna och antecknade i sitt anteckningsblock. Efter någon timme slog hon sig ner intill mig. Vi hade ett långt samtal om allt mellan himmel och jord. Hon berättade bland annat om sin uppväxt i Gästrikland och jag om min på gården.
I slutet av vårt samtal berättade Kerstin något som jag inte riktigt visste hur jag skulle ta ställning till. Hon berättade att hon var medlem i en förening vid namn LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.
Jag förstod inte vad det innebar. Rösträtt? Jo vars, men varför? Kerstin berättade att hon var med eftersom att kvinnlig rösträtt skulle innebära att vi kvinnor i Sverige skulle få bättre levnadsvillkor om vi fick vara med och bestämma i samhället. Hon uttryckte uppgivet hur arg och trött hon var på att vi kvinnor inte har samma rättigheter som män.
”Slipper jag oroa mig för döden om jag får rösta?” skämtade jag, men Kerstin tyckte inte mitt skämt var roligt. Det här var något hon tog på allvar, det märkte jag. Kerstin var övertygad om rösträtt skulle göra det bättre för oss kvinnor på sikt.
Det låter bra, det medger jag. Men kommer det verkligen bli bra? Jag är nog lite rädd för förändringar, och det här låter nästan för bra för att vara sant. Men jag märkte på Kerstin att hon var beredd att kämpa in i det sista för en förändring, och det gör mig glad. Glad att se hur yngre generationer tar tag i de problem som vi äldre bara flytt ifrån.
20 december 1918
Kära Dagbok,
Dagarna i ända har jag tänkt på att skriva nya dagboksinlägg men aldrig haft tid att skriva. Förlåt.
Om fyra dagar är det julafton och för en gångs skull har jag tagit mig tid att dekorera mitt lilla husrum med lite julpynt. Lite glitter och jultomtar som jag passade på att köpa nere i byn häromdagen. Även fast jag inte har någon att fira med så känner jag att jag mår mycket bättre av att för en gångs skull känna av lite julstämning såhär till juls.
Nu till en rolig nyhet. Kerstin har varit på besök ytterligare en gång denna decembermånad. Och besöket var minst sagt ett händelserikt sådant! Det är snart en vecka sedan – en ovanligt kall vinterdag och stormen tjöt envist utanför fabrikens väggar. Plötsligt började ventilationen rassla våldsamt och in i fabriken föll metervis med snö från ventilation och tak.
Till allas förvåning slog Kerstin näven i bordet där och då. Hon rusade in på Jans kontor och inifrån de fyra väggarna hördes en het diskussion.
Några dagar senare besökte fyra män fabriken. Sen dess har vi haft det varmt i vävsal 3.
Vi alla jublade av glädje. Under åtta vintrar har vi fryst och nu får vi äntligen arbeta i den så efterlängtade värmen. Det är en fantastisk känsla!
3 januari 1919
Kära Dagbok,
Till att börja med: Ett stort Gott Nytt År i efterskott! Nu är det 1919. Jag hänger inte med, tiden går nästan för fort.
Min julafton var över förväntan väldigt trevlig. Jag och fyra andra ensamma kvinnor från fabriken firade genom att lyssna på fin julmusik på torget och därefter gå på julmarknad. Det bjöds på god mat, dessert i mängder och en kort teater på kvällen. Det var längesedan jag kände mig så tillfreds med en högtid.
Min nyårsafton firade jag däremot hemma i lugnt och ro. Mot tolvslaget lyssnade jag på nyårsvakan på radio och unnade mig ett gott glas vin. Det var välbehövligt och konstigt nog, väldigt behagligt. Jag kände mig nästan tillfreds med min ensamhet. Det var bara rösterna från radion och fyrverkerierna från torget som lät . Och det var skönt. Att bara vara.
Arbetet i fabriken har blivit mycket lättare sedan ventilationen lagades, och nästintill, lite roligare. Det är inte riktigt lika plågsamt att arbeta de många, långa timmarna längre. Jag har alltid gillat att väva, och att miljön blivit betydligt bättre är bara ett plus i mitt skapande. Stämningen har dessutom blivit mycket mer avslappnad. Nu talar vi kvinnor med varandra över våra vävstolar och peppar varandra att göra ett bra jobb. Jag trivs med alla mina grannar i fabriken. De är det närmaste till familj jag kommit hittills. Vi ses varje dag och vi pratar om allt. De är min familj.
Och vi har Kerstin att tacka. Utan henne vore det här helt omöjligt. Jag kommer vara henne tacksam tills dagen jag dör för allt hon gjort för oss fabriksarbetande kvinnor.
10 januari 1919
Kära Dagbok,
På sistone har det mest återkommande samtalsämnet i fabriken varit det som Kerstin berättade för oss om: kvinnlig rösträtt. Vi alla har vägt för- och nackdelar, och vi alla är någonstans överrens om att det verkar vara något vettigt och bra.
Varför skulle vi kvinnor inte få vara med och tycka och bestämma? Vad har vi gjort för att inte ha rätten att få vara delaktiga? Anna-Klara, en av de yngre kvinnorna, menar dock bestämt att kvinnor är dummare än män och inte är skapta för att styra och ställa. Men jag tycker att hon har fel. Varför skulle min smarthet eller icke sådan frånta mig rätten att få vara med?
I hela mitt liv har jag varit utanför. Min familj styrdes helt av min fars principer, trots att det var min mor som slet som ett djur för att vi alla elva barn skulle få en hyfsad uppväxt. Min far sa si, och då var det si. Och när alla andra män sagt si, så har det varit si.
Gärda visade oss ett reklamblad för LKPR här om dagen som hon hade fått av Kerstin. Vi alla sju kvinnor på plats skickade iväg ett brev med visat intresse för medlemskap. Vi är nu medlemmar och det pirrar i magen av förväntan. Det här är så spännande!
Ingen av oss kan vänta till att berätta det här för Kerstin när hon kommer på besök igen!
20 april 1919
Kära, Kära Dagbok,
Jag kan inte förstå att det är tre månader sedan jag skrev i dig senast. Det beror inte på att jag struntat i dig, i sanningens namn så beror det på att jag tappade bort dig under flytten. Ja, jag har flyttat!
En väldigt gammal bekant, en man vid namn John, hade sett min annons i tidningen och kontaktade mig. Han hade nämligen en liten lägenhet till uthyrning som jag förälskade mig ifrån första stund. Så nu bor jag på Grenhultsvägen 22, i samma gamla Norrköping som tidigare. Men nu betydligt närmare fabriken och byn. Och inte för att glömma, nu bor jag betydligt mycket bättre än innan.
Arbetet i fabriken går bra. Det är inte så värst händelserikt, men miljön blir mer och mer trivsam. Vi har blivit belönade med en radio som ibland står på medan vi arbetar och det är något som vi alla uppskattar mycket.
Kerstin var på sitt väl efterlängtade återbesök nu i mars. Det var med glädje som vi hörde hennes klackskor mot fabriksgolvet och hennes blondlockiga huvud i dörröppningen. Många var saliga av glädje över att se henne igen. Inte minst jag själv. Vi alla pratade varandra i mun om att vårt medlemskap i LKPR och jag såg att Kerstin var stolt och glad över vårt initiativ. Utöver det var hon väldigt nyfiken på vi hade det numera i fabriken, och vi alla var rörande överens om att arbetsförhållandena utan tvekan blivit bättre. Och det verkade hon också bli väldigt glad över.
Det var svårare än jag trodde att ta farväl av Kerstin den där eftermiddagen. Hon hade varit på återkommande besök sedan november förra året och nu hade allt kommit till ett slut. Det var en otroligt sorgsam stund. Hon pratade med oss länge om att vi kvinnor måste hålla ihop och arbeta tillsammans för en förändring, och att vi aldrig får ge upp, hur mörkt och ensamt det än må kännas i nuet. Jag tog det till mig och kommer bära med mig det i framtiden. Det känns tryggt. Inte lika ensamt.
Kerstin lovade oss att vi kommer ses igen i framtiden. Vad hon menade med det förstod jag inte riktigt, men jag hoppas hon håller sitt löfte.
25 maj 1919
Kära Dagbok,
I gårdagens tidning kunde Svenska befolkningen läsa följande:
”Äntligen kvinnlig rösträtt i Sverige.
Den 24 maj röstades lika och allmän rösträtt för kvinnor i Sverige fram, tyst och utan debatt. Utredningen från 1907 har tagit tolv år innan den igår godkändes”
Jag vet inte vad jag ska säga, men känslan är helt ofattbar.
Jag, Astrid, kommer att få rösta i nästa val som hålls om två år. Jag kan inte sätta fingret på vad som snurrar i mitt huvud just nu. Är det glädje eller oro? Jag tror det är blandning av båda. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag kommer få uppleva något som jag tidigare aldrig ens reflekterat över. Jag kommer inte längre vara utanför – jag är nu delaktig på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle vara!
Jag kan bara tänka mig vad Kerstin känner just nu. Hon och så många kvinnor runt om i hela Sverige borde vara stolta över sig själva för deras kamp. De gav sig aldrig, hur mörkt och ensamt det än har känts vissa stunder. Jag hoppas innerligt att Kerstin håller sitt löfte, och att vi en vacker dag, kommer ses igen i framtiden.
Jag själv kommer aldrig känna mig ensam på samma sätt jag gjorde tidigare. Jag må sakna en man och barn, men jag är inte ensam. Jag kommer aldrig bli helt ensam. Inte nu och inte i framtiden. Nu kan saker och ting bara bli bättre.