kvinnohistoria.blogg.se

1930/40

23 april 1931

Kära Elise.

Jag skriver detta till dig i hopp om att få hjälp angående pessar. Jag är väldigt bekymrad och önskar att det här bevaras hemligt då jag inte vill att min man ska få reda att jag vädjar dig om detta.

Mitt namn är Alma. Jag är just fyllda 26 år och bor i Tingsryd med min man och våra sju barn. Idag är jag havande med mitt elfte, men jag känner ingen upprymdhet över mitt havandeskap. Jag förfärar bara nedkomsten.

Efter tre förskräckliga missfall fruktar jag att vålla ännu ett liv till denna värld, inte bara för mig egen skull, utan för barnets. Mitt senaste havandeskap resulterade i en liten vanförd pojke som varken kan tala eller höra, och ännu mindre stödja på sina svaga ben, och jag vill inte att det ska upprepas.

Min man och jag bor i ett litet husrum i utkanten av Ryd, Tingsryd. Jag är hemma hela dagarna medan min man arbetar större delarna på dygnet i skogsområdet en bit bort med att ploga bruksmark. Men trots min mans höga närvaro på sitt arbete så får vi inte ut många kronor i månadens slut. Knappt för att försörja ett hushåll på två, så att försöka mätta sju små barns magar är en ständig kamp mot klockan.

Om jag ska vara ärlig så tror jag att min man utger sig för att tjäna mer än vad han egentligen gör. Och på toppen av det så vet jag att han både super och spelar bort en stor del av pengarna. Jag har ertappat honom flera gånger. Han kommer hem full och odräglig och skriker att han får göra vad han vill med sina pengar – att det är hans rätt och egendom och att jag ska vara glad att jag överhuvudtaget får leva efter hans tillgångar.

Men det här handlar inte om min familjs brist på pengar eller min mans problem med spriten.

Det här handlar om att jag har tappat orken och livslusten till det liv jag lever. Jag ångrar inte något av mina barn, men vetskapen om att jag satt dem till ett liv där jag inte kan ge dem en god eller nyttig uppväxt är inget jag längre orkar upprätthålla.

Jag har talat om för min man att jag inte orkar bära fler barn. Jag är svag och trött och min kropp är sargad och skör efter allt barnafödande. Men det tar inte min man hänsyn till, han struntar snarare i mina böner. Trots att jag gång på gång försöker avbryta så envisas han med att fullfölja och jag blir havande gång på gång.

Varför han inte lyssnar på mig tror jag beror på en dröm han burit med sig längre. Han drömmer om en stor familj med många söner. Men hittills har jag bara fött fram sex flickor och en ynka pojke. Men den här pojken är varken frisk eller stark, och min man uttrycker ofta sitt hat mot sin enda son.  Han uttrycker även ofta sitt hat mot mig, oftast när han är redlös. Han tjuter förtvivlat om att jag är oduglig och ”ett kräk” för att jag inte kan ge honom det han önskar: en massa söner.

Jag känner ofta skuld över min mans missnöje och jag vill vara min man till lags, men jag vet inte hur jag ska återfå min ork till fler havandeskap och nedkomster.

Elva havandeskap har som sagt satt sina spår. Jag blöder ofta från underlivet och har kronisk smärta i rygg och bäckenben. Jag är rädd för att min kropp ska gå sönder. För min egen skull så spelar det ingen större roll, men jag vill inte dö från mina barn. Det enda jag lever för är mina barn, och det enda jag vill fortsätta leva för är mina barn. 

Det är därför jag skriver till dig, Elise. Jag hörde talas om dig av en väninna och fick din postadress. Jag ber på mina bara knän att du ska vilja hjälpa mig. En pessar skulle förhindra ytterligare havandeskap och ge min kropp lite ro. Och framförallt ge mig tid att ta hand om de barn jag redan har. Mina barn behöver sin mor. Nu och i flera år framöver.

Tack för att du tog dig tid att läsa. Jag hoppas att du vill hjälpa mig.

Med vänlig hälsning, Alma Jansson.