kvinnohistoria.blogg.se

"En svensk kvinnohistoria" är en novellsamling skriven av Emma Eklund. Novellerna är skrivna från början av 1900-talet fram till idag och skildrar fem svenska kvinnor och deras liv under tiden dem levde.

Källförteckning

Publicerad 2013-05-21 00:27:30 i Allmänt,

Text 1:

Internet:

http://www.ub.gu.se/kvinn/portaler/arbete/biografier/hesselgren.xml

http://www.ub.gu.se/kvinndata/portaler/arbete/biografier/kerstin%20hesselgren.pdf

http://www.nsd.se/kultur/artikel.aspx?ArticleId=7523532

Litteratur:

Starka kvinnor som först Sverige framåt av Gunilla Lindberg, Winberg Citybook, 2005.

Text 2:

http://www.rfsu.se/sv/Om-RFSU/RFSUs-historia/Ottar-pionjaren-i-svensk-sexualupplysning/

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7869

http://www.ne.se/elise-ottesen-jensen

Litteratur:

Starka kvinnor som först Sverige framåt av Gunilla Lindberg, Winberg Citybook, 2005.

 

Text 3:

http://www.kvinnojouren.se/statistik

http://www.bra.se/bra/brott--statistik/kvinnomisshandel.html

 

Text 4:

http://www.do.se/sv/Press/Pressmeddelanden-och-aktuellt/2010/Sexuella-trakasserier-i-arbetslivet/

 

Årtal:

http://www.rfsu.se/sv/Om-RFSU/RFSUs-historia/Viktiga-artal-och-reformer/

 

 

Tackord

Publicerad 2013-05-19 20:03:01 i Allmänt,

Jag vill tacka min mamma, Ann-Cathrin, och hennes moster, Berit, som inspirerade mig till att skriva en novellsamling om svensk kvinnohistoria. Deras stöd och uppmuntran har gett mig självförtroende och gjort det möjligt för mig att slutföra arbetet.
 
Jag vill tacka min mormor, Inga-Britt, som var väldigt närvarande under processens gång, trots sin plats i himmelen. Hennes livshistoria har haft en stor betydelse och inspirerat mig under arbetes gång. Hade det inte varit för henne hade inte mitt intresse för ämnet varit så stort som det är.
 
Jag vill även tacka min pojkvän, Niklas, för hans fantastiska stöd och kärlek under skrivprocessens gång. Även han har uppmuntrat mig och fått mig att tro på mig själv, även stunderna då det varit svårt att skriva.
 
Jag vill tacka RFSU för att jag fått använda mycket av deras material och bilder.
 
Slutligen så vill jag tacka alla världens kvinnor.
 
 
 

"Prinsessan"

Publicerad 2013-05-19 19:53:44 i Allmänt,

1990/00

Morgonen då Lovis föddes såg ut som vilken höstmorgon som helst. Utomhus ilade vinden och regnet smattrade envist mot fönsterrutorna - ingenting i naturen den morgonen antydde till det mirakel som just hade hänt: en prinsessa var född.

Barnmorskan höll stolt upp det nyfödda barnet framför den utmattade nyblivna modern och utbrast glatt ”En prinsessa är född! Ett flickebarn!”. Drottningen tittade upp från bädden där hon låg platt på rygg. Med trötta ögon och med andan i halsen beskådade hon sitt underverk. ”Min Lovis” viskade hon när hon tog emot det lilla barnet som i armarna på sin mor brast ut i gråt. ”Prinsessan min, gråt inte, hädanefter kommer allt bli bra”, viskade drottningen tröstande.

Lovis förstod inte då att hon tilldelats en roll som i framtiden skulle komma att kräva mycket av henne, för just då var hon allt för upptagen med att knyta an till sin mor.


Det var en helt vanlig morgon och Lovis blev som alla tidigare morgonar lämnad av sin mor drottningen på lekskolan. Av ren reflex rusade Lovis in i lekskolan, för exalterad för att komma ihåg att säga hej då till sin mor som skrattade vinkade efter henne. Lovis skyndade sig igenom lekskolans korridor och stannade framför en dörr. ”Kuddrum” stod det på rummets dörr och med ett glatt tjut flög Lovis in i rummet.

Det fanns två ställen på denna jord som Lovis älskade villkorslöst: hennes hem slottet och lekskolas kuddrum. Kuddrummet var allt Lovis någonsin drömt om: ett rum fyllt av hundratals kuddar, mjukdjur och leksaker i alla tänkbara färger och former. Med alla dessa verktyg kunde Lovis leka i all oändlighet, utan mat, utan vatten, utan vila, och ändå kunna leva lycklig i alla sina dagar.  

Väl i rummet tittade sig Lovis energiskt omkring. Glittrande och klara färger nådde hennes synfält var hon än la blicken. För ett ögonblick stod hon blickstilla och uppslukades av allt det vackra, för att i nästa sekund ge ifrån sig ytterligare ett glatt tjut och startade ett livligt kuddkrig med tre av hennes nyblivna lekkamrater som befann sig i rummet innan henne.

Leken utmynnade i höga skratt, men hann bara pågå en kort stund innan den avbröts. En arg stämma från dörröppningen beordrade Lovis att följa med på annat håll. Lovis mungipor och glädje sjönk sakta ner till golvet, helt oförstående om vad som pågick. Den gråhåriga pedagogen i dörröppningen gav sig inte. Envist väntade hon ut Lovis som till slut skamset vandrade ut ur rummet med lekkamraternas oförstående blickar i ryggen.


”Seså prinsessor, vad sägs som att vara lite kreativa?” frågade den gråhåriga pedagogen, nu i en betydligt trevligare ton. Lovis satt tätt intill fyra andra prinsessor i hennes egen ålder som alla sken upp som solar av pedagogens fråga.

Lovis tittade sig oförstående omkring. Hon förstod inte vad hon gjorde där. I pysselrummet. Runt bordet satt de andra prinsessorna stilla som ljus och Lovis kunde inte förstå hur de kunde vara så stilla och energilösa. Hon själv bar på tonvis med energi som hon ville använda till något vettigt, som att leka, brottas, bygga en koja, leka med mjukdjuren eller klättra upp längs väggar och tak och låtsas att hon var med i ett djungeläventyr.  

”Här får ni papper och kritor. Vad sägs som att ni ritar det ni önskar er mest av allt? Seså!”.

De andra prinsessorna började omedelbart rita och Lovis satt tyst en lång stund och iakttog deras verk. En prinsessa ritade en häst, en annan ritade sig själv hand i hand med en pris, och en tredje ritade sig själv ridande på en häst med en prins sittande framför sig. Till slut fick Lovis en idé och började rita med häftiga rörelser på sitt papper.

Lovis höll stolt upp sin teckning framför sig. På pappret syntes en salig röra av alla tänkbara färger och former.

”Vad är det där?” Frågade pedagogen skeptiskt.

”Ett kuddrum!” svarade Lovis glatt.

Den förmiddagen fick Lovis sitta kvar extra länge i pysselrummet och fick lyssna på ett långt föredrag från både pedagogen och de fyra andra prinsessorna om fördelarna med att måla, pyssla och utföra lugna aktiviteter. Lovis nickade och höll med, men det ända hon tänkte på var morgondagen då hon skulle återvända till kuddrummet.

Men morgondagen spenderades även den i pysselrummet, och dagen efter det, och snart så blev Lovis tvungen att ge upp drömmen om kuddrummet. Ju längre tiden gick och desto mer tid hon spenderade på lugna aktiviteter förstod Lovis snart att det var det som hennes sort var menad att sysselsätta sig med, inte föra liv och leka i ett kuddrum.

Men Lovis återvände aldrig till skolan lika exalterad som förut, utan tog alltid extra lång tid på sig att säga hej då till sin mor drottningen.

 

När Lovi började få två utbuktningar över bröstet och blev bredare över höften var hennes mor drottningen salig av stolthet, och inte för att tala om den dagen då Lovis upptäckte de första dropparna blod i trosorna – den kvällen ställde hennes mor till med stora festligheter på slottet för att fira. Lovis skrattade sig lycklig åt att ”äntligen blivit kvinna” som drottningen uttryckte det, men hon kom snart att förstå att tjusningen inte skulle vara långvarig.

När Lovis började skolan träffade hon tre prinsessor som skulle bli hennes bästa vänner, och från dag ett var de oskiljaktiga. De fyra prinsessorna umgicks med varandra jämt och de var övertygade om att de skulle vara bästa vänner livet ut. Men när Lovis blev kvinna växte hon ifrån de andra prinsessorna, framförallt på bredden, och trots att ingen av de andra prinsessorna så något elakt direkt till henne så började hon känna sig allt mer annorlunda och utanför i gruppen.

Som den där helt vanlig dagen när de fyra prinsessorna strosade runt i stadens galleria för att shoppa och Lovis stod där i provhytten och gjorde en fasansfull upptäckt. Klänningen, som de tre andra prinsessorna glatt fått på sig, gick inte ens över Lovis bakdel. Hon pustade och slet förtvivlat i tyget, men klänningen var omöjlig att få på. Skamset klev hon ut ur provhytten och möttes av de andra prinsessorna som satt utanför i väntan på att även Lovis skulle visa upp sig, men deras förväntansfulla blickar förvandlades till bittra sådana när de fick syn på Lovis utan klänning.

”Varför har du inte på dig klänningen?” frågade en irriterat, men Lovis hade ingen bra förklaring att ge.

Lovis kunde inte sluta fundera på de nyupptäckta skillnaderna mellan henne och hennes vänner, framförallt inte när hon började känna av hur de började ta mer och mer avstånd ifrån henne. Hon kände sig tvungen att göra vad som helst för att bli accepterad igen. Lovis tog tillfället i akt när de fyra prinsessorna en eftermiddag satt på ett fik och en kom med ett strålande förslag till Lovis. När hon var hungrig skulle hon inte beställa mycket mat, utan beställa något lätt, som en sallad, och sedan ignorera hungerkänslorna.

”Att vara hungrig är något bra” sa de prinsessorna i kör.

Lovis följde rådet hon fått och var övertygad om att hon skulle bli accepterad igen bara hon la ner lite extra tid och ansträngning i att passa in. Såsmåningom slutade Lovis att vara kvinna och hennes mor drottningen var ständigt oroad för sin dotters hälsa. Köksmästarens mat som Lovis tidigare älskat bara pillade hon i numera och hennes mor fick nog.

In och ut från olika doktorer och kliniker flög de med jämna mellanrum, men Lovis var inte tacksam för hennes mors engagemang. Istället uttryckte hon ofta sitt hat gentemot henne för att hon försökte förstöra det som Lovis kämpat för så länge. Lovis var lycklig, varför kunde inte hennes mor förstå det? Ständiga hungerkänslor, kräkningar och uteslutet blod i trosorna var en bieffekt hon kunde leva med. Det viktigaste var att Lovis var en i gänget igen, och hon vågade åter igen tro att de fyra prinsessorna var oskiljaktiga.

 

I gymnasiet blev Lovis den mest populära prinsessan av dem alla. Hon var ständigt bjuden på kalas och festligheter, och anlände alltid med ett fixat yttre som gjorde henne till festligheternas höjdpunkt. Lovis spatserade ofta runt i åtsittande kläder och mycket smink runt ögon och läppar, både till vardags och på kalas. Hon älskade blickarna och uppmärksamheten hon fick av såväl prinsar och prinsessor och var själv övertygad om att hon var skolans vackraste prinsessa.

Men hennes mor drottningen uttryckte ofta sin oro för sin dotter och försökte förklara för henne att hon inte behöver vara så fixerad vid sitt yttre och att det inte är bra att dricka för mycket vin. Men Lovis blev bara ursinnig på sin mor när hon kom med synpunkter om hur hon skulle vara och inte, och hotade ofta med att flytta till ett annat kungarike om hon inte slutade lägga sig i. Drottningen gjorde sitt bästa för att vara tyst, men oron fanns alltid kvar.

Det var en helt vanlig dag och Lovis var som vanligt försenad till skolan. Klockan hade ringt in för längesedan och Lovis gjorde sitt bästa för att rusa upp trappa efter trappa i sina höga klackskor. När hon äntligen var uppe på rätt våning pustade hon ut och började röra sig mot sitt klassrum, men längst bort i korridoren fick hon syn på en grupp som gick mot hennes håll.

När hon närmade sig gruppen såg hon vilka det var. De gick två årskurser över henne och den största i gänget hade hon varit på samma kalas några gånger. Lovis hälsade och försökte artigt passera, men gruppen speglade hennes rörelse och innan hon hann förstå vad som hände stod hon upptryckt mot skolans korridorsvägg.

”Du är lätt skolans vackraste prinsessa” viskade den största i hennes öra och placerade sin hand mot Lovis nakna lår. Lovis ryckte till och började ilsket streta emot. Hennes smala armar och ben gjorde sitt bästa för att putta bort figuren framför henne, men ytterligare två i gruppen kom till undsättning och tryckte henne tätt intill väggen.

”Du klär dig så utmanade. Du har väntat på det här, va? Jag vet att du vill ha mig” fortsatte den mörka rösten vars fingrar började vandra längs insidan av hennes lår.

Lovis gav ifrån sig ett högt tjut och lyckades slita sig loss från greppet, men hann få en rejäl smäll på baken innan hon andfått snubblade sig mot korridorens slut. Med harhjärtat i halsen och tårarna rinnande längs med kinderna passerade hon sitt klassrum där läraren var i full gång att prata matematik, och fortsatte vidare mot lärarrummet.

Men till Lovis stora förvåning och förtvivlan fick hon aldrig någon uppgörelse den förmiddagen i lärarrummet för händelsen. Istället lämnades hon med förklaringen att ”de ville dig ju inget illa, de tycker bara du är vacker” och lovord om att det inte skulle hända igen. Men det hände igen, flera gånger och Lovis blev tvungen att acceptera att det berodde på att de tyckte hon var vacker.

Till slut började hon nästan lära sig själv att tycka om beröringen, det var ju trots allt beviset på att hon faktiskt var skolans vackraste prinsessa.

 

Lovis hade förberett sig väl den kvällen, helt omedveten om att det här skulle bli kvällen då hon skulle komma att inse att rollen som prinsessa var för krävande för henne.

Långt in på kvällen satt hon inlåst i tornrummet och förberedde sig inför festligheterna som väntade. Med svart sotade ögon och blodröda läppar tågade hon ut i natten. När Lovis väl anlände tjöt gästerna av glädje över hennes ankomst, och blickarna var omöjliga att undkomma. Prinsarna gapade över hennes skönhet och prinsessorna granskade hennes smala form med avund när hon vadade in på slottet i sin nyinköpta festklänning.

Natten var ung, likaså Lovis, som ansvarslöst hällde i sig flaska efter flaska med vin. När småtimmarna började göra sig påminda lämnade Lovis kalaset och begav sig ensam ut i den svarta natten.

På skakiga rådjursben trippade hon i den riktning som hon trodde skulle leda hem till slottet. Men djupt inuti sitt klarvakna sinne visste hon att hon inte hade en aning om var hon befann sig, och i samma sekund som hennes trötta kropp träffade den blöta marken med en smäll förstod hon att hon var väldigt långt hemifrån.

Lovis hann aldrig riktigt reagera på vad som hände den där natten efter kalaset. Nerdragen mot gatans smutsiga trottoar togs Lovis oskuld ifrån henne på ett sätt som så många prinsessor världen över fruktar. Det gick fort, nästan för fort, men för Lovis kände det korta ögonblicket som en hel evighet. Tiden stod stilla och hon kunde inte förmå sig själv att göra motstånd. Hon var livrädd för att reagera och effekterna av det. Lovis försökte vara så stilla som möjligt, men istället började hon skaka okontrollerat i panik.

”Prinsessan min, gråt inte, hädanefter kommer allt bli bra” viskade den mörka stämman över henne tröstande.

När allt var över förstod Lovis att hon var förlorad. Hon var en prinsessa, men hennes uppgift var för krävande för att hon skulle orka fortsätta. Lovis kunde inte komma på en bra anledning till att häda ut rollen, och samtidigt, vad gjorde det om en prinsessa gick förlorad? Utanför fanns det miljontals prinsessor världen över, så vad gjorde det som en försvann? Och Lovis själv hade faktiskt inte valt att bli en prinsessa. Hon hade blivit tilldelad rollen ofrivilligt sedan födsel.

Och morgonen då Lovis inte orkade mer såg ut som vilken vintermorgon som helst. Utomhus föll den första snön och ingenting i naturen den morgonen antydde till den tragedi som just hade skett. Ännu en drottning hade förlorat sitt mest dyrbara underverk, sin prinsessa.

 

1970/80

Publicerad 2013-05-19 19:51:24 i Allmänt,

”Kunskapsöversikten visar att sexuella trakasserier är en fråga om makt. Både kvinnor och män utsätts för sexuella trakasserier, men det vanligaste är att män utsätter kvinnor. Grundorsaken är att kvinnor som grupp har en underordnad position på många arbetsplatser och i samhället i stort, medan män generellt har mer makt och oftare innehar ledande positioner i arbetslivets organisationer.”

-          Diskrimineringsombudsmannen.

"Bengt"

Publicerad 2013-05-19 19:50:02 i Allmänt,

1970/80

Jag tittade nervöst upp mot den pampiga kontorsbyggnaden framför mig. Klockans visare hade snart passerat åtta en måndagsmorgon och jag övervägde in i det sista när det är bäst att dyka upp. Lite för tidigt eller prick? En upprymdhet fyllde mitt inre och jag sa till mig själv att ta det lugnt. Jag fixar det här.

Det var andra veckan som jag klev igenom portarna med titeln ”anställd”. Men trots att jag gått igenom samma process de senaste fem dagarna kunde jag inte sluta skaka av nervositet. Hjärtat pulserade frenetiskt i halsgropen som jag utan resultat försökte svälja ner till sin rättmätiga plats i bröstkorgen.

Byggnadens reception var målad i sterilt vitt och doften av målarfärg överrumplade mig när jag passerade ingången. Receptionisten slängde en snabb blick på mig när jag ställde mig vid hennes disk för att fråga efter nyckeln till kontorsavdelningen. Till svar suckade hon högljutt och vände sig om till nyckelskåpet för att slänga fram en nyckel utan att kolla på mig . Hennes ovilja att hjälpa mig fick mig att hicka av förvåning och skammen sköljde över mig som en flodvåg. Jag kände mig dumförklarad och idiotisk. Som om jag just dragit ett plumpt skämt inför en publik som bara skakar på huvudet av min blotta närvaro. Nervöst fumlade jag med nycklarna mellan mina fingrar och stammade fram ett ”tack” innan jag med brännande kinder skyndade mig mot hissen.

Ett ”ding” ekade i trappuppgången och ursäktande klämde jag mig in i hissen där fyra kvinnor redan stod. Jag ville inte vara till besvär och tryckte mig tätt intill väggen. Jag vill inte råka kliva någon av medresenärerna på foten. Rodnande sneglade jag mot dem och märkte hur de alla iakttog mig. En av de längre kvinnorna lutade sig plötsligt närmare mig och la sin hand med rödmålade naglar på min axel. Jag kände hennes andetag mot mitt öra och jag ryckte hastigt till. Oförstående av hennes närmande tryckte jag mig nästan platt intill väggen. Medresenärernas blickar brände längs med min kropp och värmen i hissen steg för varje sekund som tickade och ett tjockt lager svett bildades i nacken. ”Ding. Plan fem” Min våning. Med skakiga ben stapplade jag mig ut ur hissen, och när hissdörrarna stängdes hörde jag höga skratt bakom mig.

Jag klev in på mitt kontor. Det gamla kopieringsrummet. Nymålat och renoverat, men trångt och lågt i tak. Halvsneglande tittade jag bort mot mina kolleger som alla satt inuti rymliga, glasbeklädda rum och inom mig kände jag hur avundsjukan började gro. Men jag kom snabbt på mig själv. Vem är jag att klaga? Mitt kontor var det mest glamourösa kontor jag hittills har haft under min karriär.

En karriär som bara tycktes gå framåt. Min familj och mina vänner vara saliga av glädje när jag berättade om mitt nya jobb. ”Hur lyckades du få en sådan position?!” frågade vissa närstående med häpnad, till trots ändå väldigt glada för min skull. Men alla var inte övertygande om jag verkligen hade den kapacitet som krävdes.

Jörgen, min äldsta barndomsvän och även han en man som drömde storslaget om karriär blev grön av avund och slängde skämtsamt ur sig att jag antagligen haft en affär med chefen och därför fått jobbet.

Och inte för att tala om min fru, vars respons var att skratta mig rätt upp i ansiktet för att hon trodde jag bara drev med henne. När hon slutligen förstod att jag var allvarlig var hon sen med att gratulera, utan undrade om det verkligen var en så bra idé att ta sig an det nya jobbet.

En hård knackning på min dörr fick mig att vakna till liv. Min chef, en pompös kvinna med grått hår och robust kroppsform, klev in på mitt kontor och frågade om allt är förberett inför förmiddagens möte. Jag öppnade munnen för att svara, men hinner inte få fram ett ljud förrän hon blixtsnabbt ställde sig intill skrivbordet för att otåligt börja pilla bland högarna av pappersarbeten. Hon suckade högljutt samtidigt som hennes fingrar arbetade sig igenom papper efter papper. Var något fel? Var förberedelserna inte bra nog? Chefen sneglade på mig och roffade snabbt åt sig bunten av papper.

-          Vi måste få det här att fungera. Det finns inget vi kan göra åt det nu, sa hon med tydligt missnöje i rösten.

Med bestämda steg travade hon ut med mig snubblande hack i häl. Chefens missnöje över min prestation gjorde mig gråtfärdig. Jag kände mig bortgjord och misstänkliggjord. Scenariot där vi vandrade mot vår destination påminde om ett litet barn som skamset följde efter sin arga och besvärade mamma. Jag kände hur tårarna började krypa fram ur min tårkanal och min första impulstanke var att fråga mig själv vad tusan jag gjorde där. Jag hörde inte hemma här. Jag ville fly. Till hemmet trygga vrå där förväntningarna på mig var få.

Några minuter sena anlände vi till det stora arenaområdet där mötet skulle hållas. Runt det långsmala bordet i rummets mitt satt tio av mina nyblivna kolleger, alla kvinnor klädda i dyra kavajer. Nervositeten började pulsera fortare i bröstet när jag upptäckte hur deras blickar låg fastklistrade på oss där vi stod längst fram i rummet.

Chefen greppade tag om mig och sa mitt namn högt för alla i gruppen. Vi var just på väg att slå oss ner när en av kvinnorna runt bordet gastade att jag borde presentera mig själv. Med en stor klump i halsen började jag motvilligt stamma fram en kort presentation om vem jag var. Medan jag pratade la jag märkte till hur varenda en av kvinnorna noggrant studera min kropp: deras blickar vandrade längs med min smala bröstkorg, min stora mage, mina breda höfter och smala ben. Vissa lutade sig framåt. Betraktade mig med sug och nyfikenhet i blicken. Andra satt bakåtlutade och sneglade på mig misstänksamt – uppenbart besvärade över min närvaro i rummet.

Vi slog oss ner och mötet var i full gång. Det diskuterades allt mellan himmel och jord gällande företaget och vilka strategier vi skulle ta för att gå med vinning. Förslag, motiveringar och analyser flög från höger till vänster och jag gjorde mitt bästa för att hinna med att anteckna så mycket som möjligt.

-          Har inte du något att tillägga eller? Bräkte plötsligt en mörk röst irriterat.

Jag fortsatte anteckna en lång stund innan jag la märkte till tystnaden i rummet. Jag lyfte blicken från mitt anteckningsblock och möttes av det jag fruktade mest: alla blickar runt bordet blängde på mig i väntan på ett svar och jag förstod att frågan var riktad till mig.

Jag visste inte hur jag skulle reagera på frågan, och ännu mindre vad jag skulle ge för typ av svar. Min uppgift som sekreterare var att anteckna det som sas under mötet och föra ett protokoll, och det tyckte jag att jag hade skött alldeles utmärkt. Jag hade antecknat så att det brände i fingerspetsarna, men var det inte bra nog?

Jag höll andan en lång stund. Förtvivlat försökte jag formulera ett bra svar i huvudet, men hur jag än vred och vände på orden lät det otydligt och konstigt. Jag var rädd. Jag ville inte säga något dumt som gruppen kunde använda emot mig och påbörja en diskussion där jag var måltavlan. Jag ville återgå till bakgrunden där jag inte låg i fokus. Inte på det här sättet.

-          Jag tror d-det skulle vara bra att se över hur.., tog jag mod till mig att kackla fram innan jag plötsligt avbröts av ett dovt skratt. Det var samma storvuxna kvinna som precis påpekat min frånvaro som skrattade rakt ut. Jag tystnade och hon verkade tillfredsställd. Så fort hon fick den lilla respons av mig som hon ville ha så återgick hon till tidigare ämne och diskussionen var i full gång som inget hade hänt. Allt för att förlöjliga mig.

Mötet återupptogs men jag kunde inte koncentrera mig lika bra som innan avbrottet. Jag kände mig påhoppad och dumförklarad. Jag tyckte det tog emot att öppna mig för gruppen, men det berodde inte på att jag inte hade några vettiga tankar kring ämnet. Det berodde snarare på sättet de väntade ut mig. Sätter gruppen iakttog mig i väntan på ett svar påminde mig om när jag var yngre och stod öga mot öga med klassens mobbare som väntade ut mig i jakt på ett sammanbrott. Men det här var inte regelrätt mobbning, det här var något annat.

Så småningom var mötet slut och jag packade snabbt ihop mina pappersbuntar. Jag längtade in till mitt kontor där jag kunde få lite egentid och slappna av. Under hela mötet hade jag suttit som på en fiolsträng och nu längtade jag till att få pusta ut en stund. Nervositeten bet mig i nacken och plötsligt kom jag på mig själv att resa mig upp först av alla. Det var inte meningen att ta initiativ till att lämna rummet först av alla, och jag förfasades över vad som gick igenom mina kollegors huvud.

Jag bet mig själv i tungan och med blossande kinder satte jag mig ner igen. Jag hade fått nog av blickar och fnysningar för idag, men nu var uppmärksamheten åter igen ett faktum. Jag skämdes över mig själv. Över min egen klumpighet. Över mitt sätt att dra till sig alla blickar av alla fel anledningar. Jag kände gruppens irritation över mitt velande och stånkande. Dem sa inget, men blickarna talade om allt. Det var så tydligt att dem var väldigt besvärade över mig.

Snart började mina kollegor röra sig ut ur rummet och som siste man låste jag dörren. I samma sekund som jag skymtade mitt kontor längst bort i korridoravdelningen tog lättnaden och överlevnadsinstinkten över. Hoppet växte inuti mig och bara tanken av att för en kort stund ta avstånd från omvärlden gjorde mig salig av glädje. Ett gammalt kopieringsrum och en tillflyktsort som jag aldrig trodde skulle kännas så önskvärd.

-          Bra jobbat där inne, Bengt!

Smack! Mitt blod frös till is och beröringen fick mig att hoppa högt. I slow-motion såg jag hur den storvuxna kvinnan som tidigare tog sig friheten att göra narr av mig under mötet passerade mig där jag stod handfallen i korridoren. Hon vände sig om och flinade, innan hon fortsatte åt sitt håll.

 

Jag kände mig förminskad, förödmjukad, otillräcklig och allt där emellan. Med andan i halsen skyndade jag mig in på mitt kontor och stängde dörren bakom mig. Pustade ut. Äntligen. Men lättnaden övergick snart i sorg, och jag kunde inte längre hålla tårarna inne som långsamt letade sig ner längs mina kinder. Området där hennes handflata träffat min bakdel brände ännu. I den stunden kände jag mig i säkerhet, i tryggt förvar, men det var bara tillfälligt – i själva verket befann mig i min mest tänkbara otrygghet.

Min nya arbetsplats var inte det jag hade föreställt mig. Givetvis var jag förbered på att som ny i den här branschen skulle början inte vara en dans på rosor, men dagar blev till veckor, veckor till månader, och särbehandlingen kvarstod som det mest naturliga i världen. Jag var alltid lika noggrann med att dyka upp i tid på morgonen och arbetade ofta till sent kvällarna, men det fick jag aldrig någon vinning för, snarare tvärtom. Jag arbetade helhjärtat på företaget och gjorde alltid mitt bästa, men det kändes som att jag var kontorets egen hackkyckling. Trots att flera av mina kvinnliga kollegor stundtals både var slarviga och slöa så var det alltid jag som kunde tillrättavisas eller kritiseras på ett eller annat vänster. Varför förstod jag inte. Jag tyckte jag gjorde ett bra jobb.

Men jag tror inte särbehandlingen handlade om arbetet i sig som jag utförde. Flera dagar i veckan hörde jag hur hela arbetslaget brukade röra sig mot närliggande krog efter jobbet. Hårdsminkade och i höga stövletter tågade mina kollegor ut i natten, och ensam stod jag kvar. Jag förstod att de ville dölja för mig att de umgicks privat, men de gjorde ingen större ansträngning i att försöka dölja det i mitt sällskap. På måndagsmorgnar pratades det ofta om helgernas festligheter, som jag aldrig ens fick en inbjudning till.

Särbehandlingen och utfrysningen var omöjlig för mig att undkomma, och lika omöjlig för mig att förstå. Jag tyckte inte jag hade gjort mig förtjänt av den, men vad kunde jag göra? Det fanns inget att göra. Allt handlade om att jag var annorlunda. Jag kunde inte komma ikapp mina kvinnliga kolleger, hur hårt jag än slet och hur mycket tid jag än la ner. Jag skulle aldrig komma ikapp.

 

1950/60

Publicerad 2013-05-19 19:49:08 i Allmänt,

Varje år anmäls drygt 20 000 fall av misshandel mot kvinnor i Sverige, med ett mörkertal som är stort.

80 % av de anmälda fallen har misshandeln begåtts av en bekant eller anhörig till kvinnan.

En majoritet av det våld som riktas mot kvinnor sker i hemmet.

- http://www.kvinnojouren.se/statistik

"Hjältinnan"

Publicerad 2013-05-19 19:47:23 i Allmänt,

1950/60
 
 

Bedårande barn beskådar sin mor,

hushållets räddare och major,

som tvättar, städar och stryker tvätt,

som aldrig på husets sysslor kunde äta sig mätt.

 

Bedårande barn beskådar sin mor,

en husmor fylld av rädsla som gror.

Dagarna i ända hon tar emot slag och hånfulla ord,

inför barnen sina kände sig misslyckad och bortgjord.

 

Bedårande barn beskådar sin mor,

som en gång ett kärleksfullt löfte svor,

att alltid skydda sina små,

som hon aldrig skulle kunna tänkas frångå.

 

Bedårande barn beskådar sin mor,

förtvivlad och rädd hon familjens fader slår,

allt besvär för sina sköra barn hon önskar beskydda,

ovetande om hatet hon skulle komma att krydda.

 

Bedårande barn beskådar sin mor,

ständigt oroad för sina avkommor.

Med en vardag fylld av nya sår i färgen blå,

modern till trots aldrig lät fadern sina barn slå.

 

Bedårande barn beskådar sin mor,

en dag får nog av sin blodiga glamour.

Ett hugg och väggen pryds av vätskor i klaraste röd,

ett brak och fadern faller till golvet död.

 

Bedårande barn beskådar sin mor,

som inuti en fängelsecell nu bor.

En husmor, en mördarrinna,

men ack en så modig hjältinna.

1930/40

Publicerad 2013-05-19 19:45:38 i Allmänt,

Elise Ottesen-Jensen

(Läs ”Ett rop på hjälp”), 1886 – 1973, var en norsk-svensk sexualupplysare, journalist och grundare/ordförande till RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning.

Ottar (hennes signatur och smeknamn) växte upp i Norge som det sjuttonde barnet av arton, varav endast elva nådde vuxen ålder. 1919 flyttade hon till Stockholm och började arbeta inom pressen.

Ottars framtidsvision växte fram ur ett 1920-talets Sverige i fattigdom, arbetslöshet och svält, och där kvinnor över hela landet levde i skräck för att bli gravida. Tiotusentals illegala aborter utfördes årligen på grund av den stränga abortslagstiftningen.

Intresset för Ottar växte och hon började föreläsa runt om i Sverige om preventivmedel och agitera mot ”könslagarna” som förbjöd kvinnor att själva bestämma över sin sexualitet och graviditet. Kort därefter började hon ge sig ut på landsomfattande turnéer i Sverige där hon provade ut pessar (preventivmedel) illegalt på arbetarklassens kvinnor. Under fem år fick 1800 kvinnor pessar utprovade av Ottar, men hennes arbete var olagligt och vid flera tillfällen var hon nära på att hamna i fängelse.

Ottar grundade Riksförbundet för Sexuell Upplysning (RFSU) 1933 och under den tiden var det ovanligt att man pratade öppet om sex, och framförallt kvinnans sexualitet. Ottar var RFSU ordförande under åren 1933 – 1959.

1938 avskaffas förbudet mot preventivmedelupplysning och en ny lag som tillåter abort under vissa villkor införs, och det till stor del tack vare Ottar och hennes omfattande arbete för kvinnors sexuella rättigheter och friheter.

 

Elise Ottesen Jensen

"Ett rop på hjälp"

Publicerad 2013-05-19 19:39:59 i Allmänt,

1930/40

23 april 1931

Kära Elise.

Jag skriver detta till dig i hopp om att få hjälp angående pessar. Jag är väldigt bekymrad och önskar att det här bevaras hemligt då jag inte vill att min man ska få reda att jag vädjar dig om detta.

Mitt namn är Alma. Jag är just fyllda 26 år och bor i Tingsryd med min man och våra sju barn. Idag är jag havande med mitt elfte, men jag känner ingen upprymdhet över mitt havandeskap. Jag förfärar bara nedkomsten.

Efter tre förskräckliga missfall fruktar jag att vålla ännu ett liv till denna värld, inte bara för mig egen skull, utan för barnets. Mitt senaste havandeskap resulterade i en liten vanförd pojke som varken kan tala eller höra, och ännu mindre stödja på sina svaga ben, och jag vill inte att det ska upprepas.

Min man och jag bor i ett litet husrum i utkanten av Ryd, Tingsryd. Jag är hemma hela dagarna medan min man arbetar större delarna på dygnet i skogsområdet en bit bort med att ploga bruksmark. Men trots min mans höga närvaro på sitt arbete så får vi inte ut många kronor i månadens slut. Knappt för att försörja ett hushåll på två, så att försöka mätta sju små barns magar är en ständig kamp mot klockan.

Om jag ska vara ärlig så tror jag att min man utger sig för att tjäna mer än vad han egentligen gör. Och på toppen av det så vet jag att han både super och spelar bort en stor del av pengarna. Jag har ertappat honom flera gånger. Han kommer hem full och odräglig och skriker att han får göra vad han vill med sina pengar – att det är hans rätt och egendom och att jag ska vara glad att jag överhuvudtaget får leva efter hans tillgångar.

Men det här handlar inte om min familjs brist på pengar eller min mans problem med spriten.

Det här handlar om att jag har tappat orken och livslusten till det liv jag lever. Jag ångrar inte något av mina barn, men vetskapen om att jag satt dem till ett liv där jag inte kan ge dem en god eller nyttig uppväxt är inget jag längre orkar upprätthålla.

Jag har talat om för min man att jag inte orkar bära fler barn. Jag är svag och trött och min kropp är sargad och skör efter allt barnafödande. Men det tar inte min man hänsyn till, han struntar snarare i mina böner. Trots att jag gång på gång försöker avbryta så envisas han med att fullfölja och jag blir havande gång på gång.

Varför han inte lyssnar på mig tror jag beror på en dröm han burit med sig längre. Han drömmer om en stor familj med många söner. Men hittills har jag bara fött fram sex flickor och en ynka pojke. Men den här pojken är varken frisk eller stark, och min man uttrycker ofta sitt hat mot sin enda son.  Han uttrycker även ofta sitt hat mot mig, oftast när han är redlös. Han tjuter förtvivlat om att jag är oduglig och ”ett kräk” för att jag inte kan ge honom det han önskar: en massa söner.

Jag känner ofta skuld över min mans missnöje och jag vill vara min man till lags, men jag vet inte hur jag ska återfå min ork till fler havandeskap och nedkomster.

Elva havandeskap har som sagt satt sina spår. Jag blöder ofta från underlivet och har kronisk smärta i rygg och bäckenben. Jag är rädd för att min kropp ska gå sönder. För min egen skull så spelar det ingen större roll, men jag vill inte dö från mina barn. Det enda jag lever för är mina barn, och det enda jag vill fortsätta leva för är mina barn. 

Det är därför jag skriver till dig, Elise. Jag hörde talas om dig av en väninna och fick din postadress. Jag ber på mina bara knän att du ska vilja hjälpa mig. En pessar skulle förhindra ytterligare havandeskap och ge min kropp lite ro. Och framförallt ge mig tid att ta hand om de barn jag redan har. Mina barn behöver sin mor. Nu och i flera år framöver.

Tack för att du tog dig tid att läsa. Jag hoppas att du vill hjälpa mig.

Med vänlig hälsning, Alma Jansson.

 

1910/20

Publicerad 2013-05-19 19:36:00 i Allmänt,

I mitten av 1800-talet blev kvinnans ställning i samhället en central fråga i Sverige. Många kvinnor började kämpa för kvinnans frihet, myndighetsförklaring, arbetsrätt och rösträtt , som hon tidigare saknat helt.

Kvinnlig rösträtt blev först ordentligt efterfrågad i början på 1900-talet. Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, LKPR, grundades 1902 och fick stort stöd. Församlingen hade som mest 17 000 medlemmar.

Kvinnlig rösträtt i Sverige röstades fram år 1919, men det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor hölls tre år senare: 1921.

I riksdagsvalet 1921 valdes de första fem kvinnorna in i riksdagen: Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Bertha Wellin, Agda Östlund och Nelly Thuring, varav Kerstin Hesselgren blir den första kvinnan som blir invald i Första Kammaren.

Kerstin Hesselgren

(Läs: Astrids dagbok), 1872 – 1962, var en bostads- och yrkesinspektör och Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot.

Hon utbildade sig först till sjuksköterska och skolkökslärarinna, men fick senare upp ögonen för yrkesinspektionen (idag arbetsförmedlingen). Hon utbildade sig till bostadsinspektris och blev Sveriges första yrkesinspektris, och som sådan var hennes uppgift att granska och förbättra arbetsförhållandena för kvinnliga arbetare.

Hesselgren invaldes i riksdagen 1921 och fortsatte som riksdagsledamot fram till 1944. Hennes politiska hjärtefrågor var sociala reformer till förmån för kvinnor och barn, samt arbetarskyddsfrågor. Hesselgren var en av de första riksdagskvinnorna, den första kvinnan invald i första kammaren, landets första yrkes- och bostadsinspektris och en av de första kvinnorna i Nationernas Förbund (NF) där hon var Sveriges delegat. Det var inte för intet hon kallas ”Kerstin den första”.

Kerstin Hesselgren

"Astrids dagbok"

Publicerad 2013-05-19 19:34:00 i Allmänt,

1910/20

23 november 1918

Kära Dagbok,

Det här blir det första dagbokinlägget jag skriver i dig. Hur en sådan näpen liten dagbok hamnade i händerna på mig? Jo, jag fick dig, kära dagbok, som en gåva av yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren som varit på besök i fabriken två gånger den senaste månaden.

Kerstin har berättat att hon är på uppdrag att undersöka arbetsvillkoren för fabriksarbetare runt om i fabriker i Sverige, varav hon har valt att se över villkoren för kvinnliga arbetare. Inte så konstigt, kan man tycka, hon har ju trots allt valt att besöka vår fabrik där de flesta av oss är kvinnor.

Kerstins besök har hittills varit väldigt uppskattade av arbetarna. Hon är väldigt vänlig och tycks alltid försöka hinna med att tala med så många av oss som möjligt. I vanliga fall får vi ju inte tala överhuvudtaget utan tillåtelse, så det är trevligt att för en gång skull få chansen att synas.

I alla fall. Kerstins senaste besök var igår och innan hon drog sig tillbaka så delade hon ut några exemplar av skrivböcker till några av oss kvinnor i vävsal 3, varav jag fick en! Kerstin sa att hon skulle uppskatta om vi som fått ett skrivhäfte skulle tänkas föra dagbok om hur vi mår och tänker kring det arbete vi utför i fabriken. Inget mig emot. Jag hjälper henne gärna.

Nej. Nu börjar klockan bli för mycket. Det är dags att sova. God natt, kära dagbok.

 

28 november 1918

Kära Dagbok,

Mitt dagbokskrivande börjar inte bra. Jag har varit för trött för att skriva de senaste dagarna. Mina arbetsdagar är långa och hårda, och när jag väl kommer hem slocknar jag nästan direkt.

Hur en vanlig arbetsdag ser ut, kanske du undrar? Låt mig tänka efter.

Vanligtvis rör jag mig hemifrån runt klockan sex på morgonen och slutar runt åtta på kvällen. Däremellan har jag rätt att ta ut ungefär 40 minuter rast. Jag brukar ta ut en lång rast, istället för flera korta, och på mina raster brukar jag gå ut en sväng och promenera runt fabriksområde.

Efter många stillasittande timmar är det skönt att få komma ut och sträcka lite på benen och få lite frisk luft.

Nu på vinterhalvåret är det dock inte lika trevligt att promenera, eller vistas utomhus överhuvudtaget. Men det är inte bara ute som det är kallt och eländigt. Inomhus likaså.

Ventilationen har en förmåga att vara trasig större delen av vinterhalvåret och många av oss sitter och huttrar för att det är så kallt. De senaste åren har vi dock blivit tilldelade varsin filt som underlättar lite de många timmarna man arbetar stillasittande i kylan.

Det är bättre än ingenting i alla fall. Man får tänka positivt.

 

29 november 1918

Kära Dagbok,

På tal om gårdagens dagbokinlägg:

Idag fick jag höra ett rykte från Gerda, min granne i fabriken. Ventilationen till männens fabriksdel gick sönder för några dagar sedan. Fabrikschefen, Jan, hade då varit snabb med att byta ut den och idag fungerar den som den ska.

Kvinnornas vävsalar, fyra av fem, utgör den stora delen av fabriken. Vi har haft en trasig ventilation nu till och från i åtta års tid. Jan verkar dock inte ha några planer på att byta ut den. Inte den här vintern heller.

 

1 december 1918

Kära Dagbok,

Kerstin kommer att besöka fabriken igen inom kort. Det glädjer mig. Hon inspirerar mig nog mer än vad jag vill erkänna.

Jag inspireras av hennes ungdom, livfullhet, driv och hennes vakna blick. Det är samtidigt något jag avundas. Jag själv har inget driv eller några drömmar, i varje fall inga värda att nämna. Ändå kan jag inte låta bli drömma när jag ser och hör Kerstin resonera kring saker och ting.

Jag drömmer om kärlek och trygghet, om stabilitet och barn. Ja, jag har faktiskt en längtan efter barn, trots att jag förnekat det längre. Ett litet barn som kallar mig ”mamma”. Det skulle betyda väldigt mycket.

Frågan är bara vad framtiden egentligen har att erbjuda mig. Jag är närmare femtio år och saknar både man, en god ekonomi och ett fint hushåll. Vad väntar en ensam kvinna som jag? Finns det en framtid? Eller är min framtid oförändrad från idag? Är mitt liv knutet till fabriken och arbetet? Om ja, är det ett liv värt att kämpa för?

Kommer jag någonsin få ro? Det är frågan.

 

5 december 1918

Kära Dagbok,

På sistone har jag fått höra förfärliga skräckhistorier från Gerda.

Om fattiga kvinnor här i Norrköping som dött i hungersnöd eller frusit ihjäl. Gerda säger att hon känt någon, som känt någon, som var en ensam kvinna som drabbats av både det ena och det andra och slutligen svalt ihjäl för att hon inte hade råd att handla mat, eller råd att betala hyra heller för den delen.

Jag är rädd att det är ödet som väntar mig. Jag är rädd att sluta upp som en av de förfallna, ensamma kvinnorna som lever i eviga plågor och inväntar döden. Än är jag bara halvvägs. Jag är ensam, och jag sliter som ett djur bara för mig själv och min egen överlevnad.

Ibland är det svårt. Ibland hade det varit enklare att kämpa för någon annans skull, för ett barns skull, men nu lider jag igenom dagarna i ända för min skull, bara min. Hur orkar man slita när man ibland inte ens tycker att ens eget liv är värt kampen?

Men jag vill inte dö. Jag är livrädd för att dö. Jag vill inte dö fattig och ensam. Jag vill dö i en varm säng. Och helst inte behöva dö ensam.

 

9 december 1918

Kära Dagbok,

Idag var Kerstin på besök igen. Hon dök som vanligt upp runt lunchtid och vandrade länge runt i fabriken och samtalade med kvinnorna och antecknade i sitt anteckningsblock. Efter någon timme slog hon sig ner intill mig. Vi hade ett långt samtal om allt mellan himmel och jord. Hon berättade bland annat om sin uppväxt i Gästrikland och jag om min på gården.

I slutet av vårt samtal berättade Kerstin något som jag inte riktigt visste hur jag skulle ta ställning till.  Hon berättade att hon var medlem i en förening vid namn LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Jag förstod inte vad det innebar. Rösträtt? Jo vars, men varför? Kerstin berättade att hon var med eftersom att kvinnlig rösträtt skulle innebära att vi kvinnor i Sverige skulle få bättre levnadsvillkor om vi fick vara med och bestämma i samhället. Hon uttryckte uppgivet hur arg och trött hon var på att vi kvinnor inte har samma rättigheter som män.

”Slipper jag oroa mig för döden om jag får rösta?” skämtade jag, men Kerstin tyckte inte mitt skämt var roligt. Det här var något hon tog på allvar, det märkte jag. Kerstin var övertygad om rösträtt skulle göra det bättre för oss kvinnor på sikt.

Det låter bra, det medger jag. Men kommer det verkligen bli bra? Jag är nog lite rädd för förändringar, och det här låter nästan för bra för att vara sant. Men jag märkte på Kerstin att hon var beredd att kämpa in i det sista för en förändring, och det gör mig glad. Glad att se hur yngre generationer tar tag i de problem som vi äldre bara flytt ifrån.

 

20 december 1918

Kära Dagbok,

Dagarna i ända har jag tänkt på att skriva nya dagboksinlägg men aldrig haft tid att skriva. Förlåt.

Om fyra dagar är det julafton och för en gångs skull har jag tagit mig tid att dekorera mitt lilla husrum med lite julpynt. Lite glitter och jultomtar som jag passade på att köpa nere i byn häromdagen. Även fast jag inte har någon att fira med så känner jag att jag mår mycket bättre av att för en gångs skull känna av lite julstämning såhär till juls.

Nu till en rolig nyhet. Kerstin har varit på besök ytterligare en gång denna decembermånad. Och besöket var minst sagt ett händelserikt sådant! Det är snart en vecka sedan – en ovanligt kall vinterdag och stormen tjöt envist utanför fabrikens väggar. Plötsligt började ventilationen rassla våldsamt och in i fabriken föll metervis med snö från ventilation och tak.

Till allas förvåning slog Kerstin näven i bordet där och då. Hon rusade in på Jans kontor och inifrån de fyra väggarna hördes en het diskussion.

Några dagar senare besökte fyra män fabriken. Sen dess har vi haft det varmt i vävsal 3.

Vi alla jublade av glädje. Under åtta vintrar har vi fryst och nu får vi äntligen arbeta i den så efterlängtade värmen. Det är en fantastisk känsla!

 

3 januari 1919

Kära Dagbok,

Till att börja med: Ett stort Gott Nytt År i efterskott! Nu är det 1919. Jag hänger inte med, tiden går nästan för fort.

Min julafton var över förväntan väldigt trevlig. Jag och fyra andra ensamma kvinnor från fabriken firade genom att lyssna på fin julmusik på torget och därefter gå på julmarknad. Det bjöds på god mat, dessert i mängder och en kort teater på kvällen. Det var längesedan jag kände mig så tillfreds med en högtid.

Min nyårsafton firade jag däremot hemma i lugnt och ro. Mot tolvslaget lyssnade jag på nyårsvakan på radio och unnade mig ett gott glas vin. Det var välbehövligt och konstigt nog, väldigt behagligt. Jag kände mig nästan tillfreds med min ensamhet. Det var bara rösterna från radion och fyrverkerierna från torget som lät . Och det var skönt.  Att bara vara.

Arbetet i fabriken har blivit mycket lättare sedan ventilationen lagades, och nästintill, lite roligare. Det är inte riktigt lika plågsamt att arbeta de många, långa timmarna längre. Jag har alltid gillat att väva, och att miljön blivit betydligt bättre är bara ett plus i mitt skapande. Stämningen har dessutom blivit mycket mer avslappnad. Nu talar vi kvinnor med varandra över våra vävstolar och peppar varandra att göra ett bra jobb. Jag trivs med alla mina grannar i fabriken. De är det närmaste till familj jag kommit hittills. Vi ses varje dag och vi pratar om allt. De är min familj.

Och vi har Kerstin att tacka. Utan henne vore det här helt omöjligt. Jag kommer vara henne tacksam tills dagen jag dör för allt hon gjort för oss fabriksarbetande kvinnor.

 

10 januari 1919

Kära Dagbok,

På sistone har det mest återkommande samtalsämnet i fabriken varit det som Kerstin berättade för oss om: kvinnlig rösträtt. Vi alla har vägt för- och nackdelar, och vi alla är någonstans överrens om att det verkar vara något vettigt och bra.

Varför skulle vi kvinnor inte få vara med och tycka och bestämma? Vad har vi gjort för att inte ha rätten att få vara delaktiga? Anna-Klara, en av de yngre kvinnorna, menar dock bestämt att kvinnor är dummare än män och inte är skapta för att styra och ställa. Men jag tycker att hon har fel. Varför skulle min smarthet eller icke sådan frånta mig rätten att få vara med?

I hela mitt liv har jag varit utanför. Min familj styrdes helt av min fars principer, trots att det var min mor som slet som ett djur för att vi alla elva barn skulle få en hyfsad uppväxt. Min far sa si, och då var det si. Och när alla andra män sagt si, så har det varit si.

Gärda visade oss ett reklamblad för LKPR här om dagen som hon hade fått av Kerstin. Vi alla sju kvinnor på plats skickade iväg ett brev med visat intresse för medlemskap. Vi är nu medlemmar och det pirrar i magen av förväntan. Det här är så spännande!

Ingen av oss kan vänta till att berätta det här för Kerstin när hon kommer på besök igen!

 

20 april 1919

Kära, Kära Dagbok,

Jag kan inte förstå att det är tre månader sedan jag skrev i dig senast. Det beror inte på att jag struntat i dig, i sanningens namn så beror det på att jag tappade bort dig under flytten. Ja, jag har flyttat! 

En väldigt gammal bekant, en man vid namn John, hade sett min annons i tidningen och kontaktade mig. Han hade nämligen en liten lägenhet till uthyrning som jag förälskade mig ifrån första stund.  Så nu bor jag på Grenhultsvägen 22, i samma gamla Norrköping som tidigare. Men nu betydligt närmare fabriken och byn. Och inte för att glömma, nu bor jag betydligt mycket bättre än innan.

Arbetet i fabriken går bra. Det är inte så värst händelserikt, men miljön blir mer och mer trivsam. Vi har blivit belönade med en radio som ibland står på medan vi arbetar och det är något som vi alla uppskattar mycket.

Kerstin var på sitt väl efterlängtade återbesök nu i mars. Det var med glädje som vi hörde hennes klackskor mot fabriksgolvet och hennes blondlockiga huvud i dörröppningen. Många var saliga av glädje över att se henne igen. Inte minst jag själv.  Vi alla pratade varandra i mun om att vårt medlemskap i LKPR och jag såg att Kerstin var stolt och glad över vårt initiativ. Utöver det var hon väldigt nyfiken på vi hade det numera i fabriken, och vi alla var rörande överens om att arbetsförhållandena utan tvekan blivit bättre. Och det verkade hon också bli väldigt glad över. 

Det var svårare än jag trodde att ta farväl av Kerstin den där eftermiddagen. Hon hade varit på återkommande besök sedan november förra året och nu hade allt kommit till ett slut. Det var en otroligt sorgsam stund. Hon pratade med oss länge om att vi kvinnor måste hålla ihop och arbeta tillsammans för en förändring, och att vi aldrig får ge upp, hur mörkt och ensamt det än må kännas i nuet.  Jag tog det till mig och kommer bära med mig det i framtiden. Det känns tryggt. Inte lika ensamt.

Kerstin lovade oss att vi kommer ses igen i framtiden. Vad hon menade med det förstod jag inte riktigt, men jag hoppas hon håller sitt löfte.

 

25 maj 1919

Kära Dagbok,

I gårdagens tidning kunde Svenska befolkningen läsa följande:

”Äntligen kvinnlig rösträtt i Sverige.

Den 24 maj röstades lika och allmän rösträtt för kvinnor i Sverige fram, tyst och utan debatt. Utredningen från 1907 har tagit tolv år innan den igår godkändes”

Jag vet inte vad jag ska säga, men känslan är helt ofattbar.

Jag, Astrid, kommer att få rösta i nästa val som hålls om två år. Jag kan inte sätta fingret på vad som snurrar i mitt huvud just nu. Är det glädje eller oro? Jag tror det är blandning av båda. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag kommer få uppleva något som jag tidigare aldrig ens reflekterat över. Jag kommer inte längre vara utanför – jag är nu delaktig på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle vara!

Jag kan bara tänka mig vad Kerstin känner just nu. Hon och så många kvinnor runt om i hela Sverige borde vara stolta över sig själva för deras kamp. De gav sig aldrig, hur mörkt och ensamt det än har känts vissa stunder. Jag hoppas innerligt att Kerstin håller sitt löfte, och att vi en vacker dag, kommer ses igen i framtiden.

Jag själv kommer aldrig känna mig ensam på samma sätt jag gjorde tidigare. Jag må sakna en man och barn, men jag är inte ensam. Jag kommer aldrig bli helt ensam. Inte nu och inte i framtiden. Nu kan saker och ting bara bli bättre.

 

Förtext

Publicerad 2013-05-19 19:32:24 i Allmänt,

Jag skrev den här novellsamlingen till minne av min mamma och mormor. Två fantastiska kvinnor som är mina två största inspirationskällor här i livet, som båda lärt mig vikten av att aldrig vika sig för andras föreställningar, och att aldrig sluta tro på mig själv.

Men den är även skriven till minne av alla de andra starka och fantastiska kvinnorna som finns där ute i vår värld, i vårt land och på våra gator.

Jag skrev den till minne av alla de kvinnor som någon gång känt sig förminskade och osynlighetsgjorda i både sociala- och yrkesmässiga sammanhang, som blivit bemötta med misstro och därefter av ett ”nej” av män som inte tror på deras kompetens av den enkla anledningen att de är kvinnor.

Till minne av alla de kvinnor som blivit nertystade och förlöjligade i större sammahang. Som försökt få sina röster hörda och få sina förslag till konkreta handlingar, men som blivit ignorerade eller utskrattade eftersom att de vanligtvis är en minioritet och är inte värda att bli tagna på allvar.

Till minne av alla de kvinnor som inte kan undkomma samhällets ideal, och som är beredda att lägga ner en hel förmögenhet på att försöka förändra sitt yttre.  Där självhat och missnöje över sitt utseende är en självklarhet, och där ingen tycks förstå att det finns mer i livet än att ständigt försöka behaga andra med en polerad utsida.  

Till minne av alla de kvinnor som inte vill eller vågar njuta av sex i tron att de kommer bli klassade som ”slampor” och ”horor”. Vars sexualitet går ut på att behaga mannen och ställa upp på det som känns bäst för honom, utan att själva någonsin känna att de äger sin egen sexualitet.

Till minne av alla de kvinnor som vill och vågar njuta av sex och som blir klassade som ”slampor” och ”horor”. Vars sexualitet uppfattas som något äckligt och avsmakligt, medan en man som njuter lika mycket och mer uppfattas som något fullkomligt naturligt och acceptabelt.

Till minne av alla de kvinnor som kränks, misshandlas, våldtas och mördas, och som ofta aldrig får någon uppgörelse eftersom att kvinnovåld är så pass normaliserat i vårt samhälle.

Till minne av alla världens kvinnorättskämpar som kämpat och kämpar för kvinnans frihet, självständighet och medborgerliga rättigheter. Som inte accepterar att kvinnor i stora delar av världen fortfarande betraktas som mannens ägodel och ett ting som helt saknar kompetens och förnuft att själv kunna styra över sitt eget liv.

Till minne av alla de kvinnor som dagligen trotsar omvärldens föreställningar och förväntningar på dem bara genom att existera. Och som bara genom sin existens bekämpar ett tyst krig där kvinnor än idag krigar för att själva äga rätten till sin egen kropp, vilja och frihet.

Detta är skrivet till minne av dem.  

Till minne av oss.

 

Emma Eklund

Tidslinje

Publicerad 2013-05-19 19:20:00 i Allmänt,

1845 Kvinnor får lika arvsrätt som män.

1858 En ogift kvinna blir myndig vid 25 års ålder. (Gifter hon sig blir hon åter omyndig)

1907-1909 Rätt att ingå borgerligt äktenskap.

1910 Preventivmedelslagen som förbjöd information om preventivmedel antogs. Lagen kallas Lex Hinke.

1911 Lex Hinke införs.

1915 Kvinnor får rätt att ta ut skilsmässa.

 1919 Lika och allmän rösträtt för kvinnor och män.

1920 Kvinnan blir tvungen att anta mannens efternamn vid giftermål.

1921 Första riksdagsvalet där kvinnor får rösta.

Gift kvinna förklaras myndig.

1933 RFSU grundas av Elise Ottesen-Jensen.

Den första RFSU-första kliniken öppnas.

Steriliseringslagen, som möjliggör sterilisering av vissa personer, införs.

1936 Statligt anställda kvinnor får rätt till barnledighet.

Inkomstprövat barnbidrag införs.

RFSU startar en egen rådgivningsbyrå och ger ut tidningen ”Sexualfrågan” med Elise Ottesen–Jensen som redaktör.

1937 Offret för incest betraktas inte längre som medbrottsling.

Importförbudet för kondomer tas bort.

RFSU öppnar sin första butik, en så kallad sjukvårdsaffär, som säljer kondomer men också värmedynor, solkrämer och stödstrumpor.

1938 Förbudet mot preventivmedelsupplysning avskaffas.

Ny lag som tillåter abort under vissa villkor införs.

1942 Sexualundervisning införs i folkskolan som frivilligt inslag i undervisningen.

1944 Homosexualitet avkriminaliseras.

1945 Den första lärarhandledda sexualundervisningen äger rum.

1946 Apoteken blir skyldiga att tillhandahålla preventivmedel.

Abortlagen förändras och RFSU startar en abortbyrå.

1947 Karin Kock kommer som första kvinna in i regeringen.

Allmänt barnbidrag införs.

1948 Riksdagen beslutar om gratis utprovning av pessar vid mödravårdscentralerna.

1949 Modern beräknas också som barnets förmyndare.

1950 Moderskapspenning införs.

En abortkommitté tillsätts.

1952 Kondomer tillåts säljas hos frisörer, på apotek och i butiker med specialtillstånd.

1954 Första lektionen i sexualkunskap hålls i radio.

1955 Sexualundervisning i skolan blir obligatorisk.

Obligatorisk moderskapspenning för alla mödrar.

1964 P-piller tillåts som preventivmedel.

1965 Våldtäkt inom äktenskapet blir straffbart.

1966 Spiralen tillåts.

1967 Sveriges första sexualvaneundersökning genomförs (publiceras 1969).

1968 RFSU får sitt första statliga bidrag och satsar på kondomtestning vid eget laboratorium i Jakobsberg. Kampanjen ”Sveriges känsligaste penis finns i Jakobsberg” som underströk hur viktigt RFSU tyckte att säkerheten hos kondomerna var väckte stor uppmärksamhet och chockerade många.

1969 Butikskedjan Blommor och bin startas. Här säljs kondomer men också designade kläder, litteratur och mycket annat. Som mest hade RFSU 40 butiker runt om i landet.

1970 Den första ungdomsmottagningen öppnar.

Preventivmedel får säljas utan speciellt tillstånd från polisen. Kondomer börjar säljas på bensinstationer och i kiosker.

Kampanjen ”Ikväll får 107 svenskar gonorré” inleds och får ett fantastiskt gensvar. Gonorrésiffrorna börjar dala och som enda land i världen lyckas Sverige minska smittspridningen.

1972 Barnmorskor får rätt att ge preventivmedelsrådgivning.

Minipiller och kopparspiral tillåts.

1974 Föräldraförsäkring på sex månader införs.

Gemensam vårdnad om barn vid skilsmässa införs i föräldrabalken.

Ny abortlag, ”fri abort”, antas av riksdagen som innebär att en kvinna får avbryta graviditeten före utgången av 18:e graviditetsveckan utan att behöva uppge sina personliga skäl för aborten.

1975 Lagen om fri abort börjar gälla.

1976 Lag om fri sterilisering från 25 års ålder.

1978 Samma åldersgräns (15 år) för homo- och heterosexuellt umgänge införs.

Föräldraledighetslagen (rätt att förkorta sin arbetstid) införs.

De två första kvinnojourerna startas (i Göteborg och Stockholm).

1979 Homosexualitet tas bort ur Socialstyrelsens register över sjukdomar, där den tidigare har betecknats som en mental rubbning och anomali.

1980 Det blir förbjudet att skildra och sprida barnpornografi.

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet införs.

1982 Kvinnomisshandel faller under allmänt åtal.

Lag mot kvinnlig könsstympning införs.

1983 RFSU driver kampanjen ”Klamydia – lömskare än gonorré”. Allmänheten och medicinsk expertis får upp ögonen för en dittills nästan okänd könssjukdom som orsakat många fall av sterilitet hos kvinnor och män.

1985 Aidsdelegationen inrättas.

1986 Förbud mot sexuellt våld i filmer och video införs.

1988 Sambolagen blir lika för hetero- och homosexuella par.

1989 Förbud mot sexuellt våld i bilder i tryckta skrifter införs.

Lag om befruktning utanför kroppen som reglerar befruktning av en kvinnas ägg utanför hennes kropp.

RFSU genomför den första utbildningen för ungdomsinformatörer som ska ut bland ungdomar och samtala om sex.

1994 Kvoterad föräldraledighet införs, den så kallade ”pappamånaden”.

1995 Partnerskapslagen för homosexuella införs.

1996 Ändrad abortlag: kravet på obligatoriskt kuratorsamtal efter tolfte veckan avskaffas.

1998 Propositionen ”Kvinnofrid” grundas. Regeringen satsar 41 miljoner kronor på olika åtgärder för att minska våld mot kvinnor.

Potenshöjande medlet Viagra lanseras (och gör succé)

1999 Det blir förbjudet att köpa sexuella tjänster.

Lag om förbud mot innehav av barnpornografi.

Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (hetero-, homo-, och bisexualitet).

Första kvalitativa granskningen av skolans sex- och samlevnadsundervisning genomförs av Skolverket Utredningen om barn i homosexuella familjer tillsätts.

Ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning, HomO, tillsätts.

2001 Akut–p–pillret går att köpa receptfritt på apotek.

Lag om omskärelse av pojkar.

2002 Sveriges riksdag röstar ja för homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar.

Lag om att tillåta äggdonation tas i riksdagen.

2003 Hets på grund av sexuell läggning inkluderas i lagen om hets mot folkgrupp.

Adoptionslagen ändras till att även gälla samkönade par som lever i ett registrerat förhållande.

2005 Lesbiska par får rätt att inseminera via sjukvården.

2007 Utländska kvinnor får rätt att göra abort i Sverige.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela