kvinnohistoria.blogg.se

Jag vill tacka min mamma, Ann-Cathrin, och hennes moster, Berit, som inspirerade mig till att skriva en novellsamling om svensk kvinnohistoria. Deras stöd och uppmuntran har gett mig självförtroende och gjort det möjligt för mig att slutföra arbetet.

Jag vill tacka min mormor, Inga-Britt, som var väldigt närvarande under processens gång, trots sin plats i himmelen. Hennes livshistoria har haft en stor betydelse och inspirerat mig under arbetes gång. Hade det inte varit för henne hade inte mitt intresse för ämnet varit så stort som det är.

Jag vill även tacka min pojkvän, Niklas, för hans fantastiska stöd och kärlek under skrivprocessens gång. Även han har uppmuntrat mig och fått mig att tro på mig själv, även stunderna då det varit svårt att skriva.

Jag vill tacka RFSU för att jag fått använda mycket av deras material och bilder.

Slutligen så vill jag tacka alla världens kvinnor.

Kommentarer (0)

"Prinsessan"

Publicerad 2013-05-19 19:53:44 i Allmänt,

1990/00

Morgonen då Lovis föddes såg ut som vilken höstmorgon som helst. Utomhus ilade vinden och regnet smattrade envist mot fönsterrutorna - ingenting i naturen den morgonen antydde till det mirakel som just hade hänt: en prinsessa var född.

Barnmorskan höll stolt upp det nyfödda barnet framför den utmattade nyblivna modern och utbrast glatt ”En prinsessa är född! Ett flickebarn!”. Drottningen tittade upp från bädden där hon låg platt på rygg. Med trötta ögon och med andan i halsen beskådade hon sitt underverk. ”Min Lovis” viskade hon när hon tog emot det lilla barnet som i armarna på sin mor brast ut i gråt. ”Prinsessan min, gråt inte, hädanefter kommer allt bli bra”, viskade drottningen tröstande.

Lovis förstod inte då att hon tilldelats en roll som i framtiden skulle komma att kräva mycket av henne, för just då var hon allt för upptagen med att knyta an till sin mor.

Det var en helt vanlig morgon och Lovis blev som alla tidigare morgonar lämnad av sin mor drottningen på lekskolan. Av ren reflex rusade Lovis in i lekskolan, för exalterad för att komma ihåg att säga hej då till sin mor som skrattade vinkade efter henne. Lovis skyndade sig igenom lekskolans korridor och stannade framför en dörr. ”Kuddrum” stod det på rummets dörr och med ett glatt tjut flög Lovis in i rummet.

Det fanns två ställen på denna jord som Lovis älskade villkorslöst: hennes hem slottet och lekskolas kuddrum. Kuddrummet var allt Lovis någonsin drömt om: ett rum fyllt av hundratals kuddar, mjukdjur och leksaker i alla tänkbara färger och former. Med alla dessa verktyg kunde Lovis leka i all oändlighet, utan mat, utan vatten, utan vila, och ändå kunna leva lycklig i alla sina dagar.

Väl i rummet tittade sig Lovis energiskt omkring. Glittrande och klara färger nådde hennes synfält var hon än la blicken. För ett ögonblick stod hon blickstilla och uppslukades av allt det vackra, för att i nästa sekund ge ifrån sig ytterligare ett glatt tjut och startade ett livligt kuddkrig med tre av hennes nyblivna lekkamrater som befann sig i rummet innan henne.

Leken utmynnade i höga skratt, men hann bara pågå en kort stund innan den avbröts. En arg stämma från dörröppningen beordrade Lovis att följa med på annat håll. Lovis mungipor och glädje sjönk sakta ner till golvet, helt oförstående om vad som pågick. Den gråhåriga pedagogen i dörröppningen gav sig inte. Envist väntade hon ut Lovis som till slut skamset vandrade ut ur rummet med lekkamraternas oförstående blickar i ryggen.

”Seså prinsessor, vad sägs som att vara lite kreativa?” frågade den gråhåriga pedagogen, nu i en betydligt trevligare ton. Lovis satt tätt intill fyra andra prinsessor i hennes egen ålder som alla sken upp som solar av pedagogens fråga.

Lovis tittade sig oförstående omkring. Hon förstod inte vad hon gjorde där. I pysselrummet. Runt bordet satt de andra prinsessorna stilla som ljus och Lovis kunde inte förstå hur de kunde vara så stilla och energilösa. Hon själv bar på tonvis med energi som hon ville använda till något vettigt, som att leka, brottas, bygga en koja, leka med mjukdjuren eller klättra upp längs väggar och tak och låtsas att hon var med i ett djungeläventyr.

”Här får ni papper och kritor. Vad sägs som att ni ritar det ni önskar er mest av allt? Seså!”.

De andra prinsessorna började omedelbart rita och Lovis satt tyst en lång stund och iakttog deras verk. En prinsessa ritade en häst, en annan ritade sig själv hand i hand med en pris, och en tredje ritade sig själv ridande på en häst med en prins sittande framför sig. Till slut fick Lovis en idé och började rita med häftiga rörelser på sitt papper.

Lovis höll stolt upp sin teckning framför sig. På pappret syntes en salig röra av alla tänkbara färger och former.

”Vad är det där?” Frågade pedagogen skeptiskt.

”Ett kuddrum!” svarade Lovis glatt.

Den förmiddagen fick Lovis sitta kvar extra länge i pysselrummet och fick lyssna på ett långt föredrag från både pedagogen och de fyra andra prinsessorna om fördelarna med att måla, pyssla och utföra lugna aktiviteter. Lovis nickade och höll med, men det ända hon tänkte på var morgondagen då hon skulle återvända till kuddrummet.

Men morgondagen spenderades även den i pysselrummet, och dagen efter det, och snart så blev Lovis tvungen att ge upp drömmen om kuddrummet. Ju längre tiden gick och desto mer tid hon spenderade på lugna aktiviteter förstod Lovis snart att det var det som hennes sort var menad att sysselsätta sig med, inte föra liv och leka i ett kuddrum.

Men Lovis återvände aldrig till skolan lika exalterad som förut, utan tog alltid extra lång tid på sig att säga hej då till sin mor drottningen.

När Lovi började få två utbuktningar över bröstet och blev bredare över höften var hennes mor drottningen salig av stolthet, och inte för att tala om den dagen då Lovis upptäckte de första dropparna blod i trosorna – den kvällen ställde hennes mor till med stora festligheter på slottet för att fira. Lovis skrattade sig lycklig åt att ”äntligen blivit kvinna” som drottningen uttryckte det, men hon kom snart att förstå att tjusningen inte skulle vara långvarig.

När Lovis började skolan träffade hon tre prinsessor som skulle bli hennes bästa vänner, och från dag ett var de oskiljaktiga. De fyra prinsessorna umgicks med varandra jämt och de var övertygade om att de skulle vara bästa vänner livet ut. Men när Lovis blev kvinna växte hon ifrån de andra prinsessorna, framförallt på bredden, och trots att ingen av de andra prinsessorna så något elakt direkt till henne så började hon känna sig allt mer annorlunda och utanför i gruppen.

Som den där helt vanlig dagen när de fyra prinsessorna strosade runt i stadens galleria för att shoppa och Lovis stod där i provhytten och gjorde en fasansfull upptäckt. Klänningen, som de tre andra prinsessorna glatt fått på sig, gick inte ens över Lovis bakdel. Hon pustade och slet förtvivlat i tyget, men klänningen var omöjlig att få på. Skamset klev hon ut ur provhytten och möttes av de andra prinsessorna som satt utanför i väntan på att även Lovis skulle visa upp sig, men deras förväntansfulla blickar förvandlades till bittra sådana när de fick syn på Lovis utan klänning.

”Varför har du inte på dig klänningen?” frågade en irriterat, men Lovis hade ingen bra förklaring att ge.

Lovis kunde inte sluta fundera på de nyupptäckta skillnaderna mellan henne och hennes vänner, framförallt inte när hon började känna av hur de började ta mer och mer avstånd ifrån henne. Hon kände sig tvungen att göra vad som helst för att bli accepterad igen. Lovis tog tillfället i akt när de fyra prinsessorna en eftermiddag satt på ett fik och en kom med ett strålande förslag till Lovis. När hon var hungrig skulle hon inte beställa mycket mat, utan beställa något lätt, som en sallad, och sedan ignorera hungerkänslorna.

”Att vara hungrig är något bra” sa de prinsessorna i kör.

Lovis följde rådet hon fått och var övertygad om att hon skulle bli accepterad igen bara hon la ner lite extra tid och ansträngning i att passa in. Såsmåningom slutade Lovis att vara kvinna och hennes mor drottningen var ständigt oroad för sin dotters hälsa. Köksmästarens mat som Lovis tidigare älskat bara pillade hon i numera och hennes mor fick nog.

In och ut från olika doktorer och kliniker flög de med jämna mellanrum, men Lovis var inte tacksam för hennes mors engagemang. Istället uttryckte hon ofta sitt hat gentemot henne för att hon försökte förstöra det som Lovis kämpat för så länge. Lovis var lycklig, varför kunde inte hennes mor förstå det? Ständiga hungerkänslor, kräkningar och uteslutet blod i trosorna var en bieffekt hon kunde leva med. Det viktigaste var att Lovis var en i gänget igen, och hon vågade åter igen tro att de fyra prinsessorna var oskiljaktiga.

I gymnasiet blev Lovis den mest populära prinsessan av dem alla. Hon var ständigt bjuden på kalas och festligheter, och anlände alltid med ett fixat yttre som gjorde henne till festligheternas höjdpunkt. Lovis spatserade ofta runt i åtsittande kläder och mycket smink runt ögon och läppar, både till vardags och på kalas. Hon älskade blickarna och uppmärksamheten hon fick av såväl prinsar och prinsessor och var själv övertygad om att hon var skolans vackraste prinsessa.

Men hennes mor drottningen uttryckte ofta sin oro för sin dotter och försökte förklara för henne att hon inte behöver vara så fixerad vid sitt yttre och att det inte är bra att dricka för mycket vin. Men Lovis blev bara ursinnig på sin mor när hon kom med synpunkter om hur hon skulle vara och inte, och hotade ofta med att flytta till ett annat kungarike om hon inte slutade lägga sig i. Drottningen gjorde sitt bästa för att vara tyst, men oron fanns alltid kvar.

Det var en helt vanlig dag och Lovis var som vanligt försenad till skolan. Klockan hade ringt in för längesedan och Lovis gjorde sitt bästa för att rusa upp trappa efter trappa i sina höga klackskor. När hon äntligen var uppe på rätt våning pustade hon ut och började röra sig mot sitt klassrum, men längst bort i korridoren fick hon syn på en grupp som gick mot hennes håll.

När hon närmade sig gruppen såg hon vilka det var. De gick två årskurser över henne och den största i gänget hade hon varit på samma kalas några gånger. Lovis hälsade och försökte artigt passera, men gruppen speglade hennes rörelse och innan hon hann förstå vad som hände stod hon upptryckt mot skolans korridorsvägg.

”Du är lätt skolans vackraste prinsessa” viskade den största i hennes öra och placerade sin hand mot Lovis nakna lår. Lovis ryckte till och började ilsket streta emot. Hennes smala armar och ben gjorde sitt bästa för att putta bort figuren framför henne, men ytterligare två i gruppen kom till undsättning och tryckte henne tätt intill väggen.

”Du klär dig så utmanade. Du har väntat på det här, va? Jag vet att du vill ha mig” fortsatte den mörka rösten vars fingrar började vandra längs insidan av hennes lår.

Lovis gav ifrån sig ett högt tjut och lyckades slita sig loss från greppet, men hann få en rejäl smäll på baken innan hon andfått snubblade sig mot korridorens slut. Med harhjärtat i halsen och tårarna rinnande längs med kinderna passerade hon sitt klassrum där läraren var i full gång att prata matematik, och fortsatte vidare mot lärarrummet.

Men till Lovis stora förvåning och förtvivlan fick hon aldrig någon uppgörelse den förmiddagen i lärarrummet för händelsen. Istället lämnades hon med förklaringen att ”de ville dig ju inget illa, de tycker bara du är vacker” och lovord om att det inte skulle hända igen. Men det hände igen, flera gånger och Lovis blev tvungen att acceptera att det berodde på att de tyckte hon var vacker.

Till slut började hon nästan lära sig själv att tycka om beröringen, det var ju trots allt beviset på att hon faktiskt var skolans vackraste prinsessa.

Lovis hade förberett sig väl den kvällen, helt omedveten om att det här skulle bli kvällen då hon skulle komma att inse att rollen som prinsessa var för krävande för henne.

Långt in på kvällen satt hon inlåst i tornrummet och förberedde sig inför festligheterna som väntade. Med svart sotade ögon och blodröda läppar tågade hon ut i natten. När Lovis väl anlände tjöt gästerna av glädje över hennes ankomst, och blickarna var omöjliga att undkomma. Prinsarna gapade över hennes skönhet och prinsessorna granskade hennes smala form med avund när hon vadade in på slottet i sin nyinköpta festklänning.

Natten var ung, likaså Lovis, som ansvarslöst hällde i sig flaska efter flaska med vin. När småtimmarna började göra sig påminda lämnade Lovis kalaset och begav sig ensam ut i den svarta natten.

På skakiga rådjursben trippade hon i den riktning som hon trodde skulle leda hem till slottet. Men djupt inuti sitt klarvakna sinne visste hon att hon inte hade en aning om var hon befann sig, och i samma sekund som hennes trötta kropp träffade den blöta marken med en smäll förstod hon att hon var väldigt långt hemifrån.

Lovis hann aldrig riktigt reagera på vad som hände den där natten efter kalaset. Nerdragen mot gatans smutsiga trottoar togs Lovis oskuld ifrån henne på ett sätt som så många prinsessor världen över fruktar. Det gick fort, nästan för fort, men för Lovis kände det korta ögonblicket som en hel evighet. Tiden stod stilla och hon kunde inte förmå sig själv att göra motstånd. Hon var livrädd för att reagera och effekterna av det. Lovis försökte vara så stilla som möjligt, men istället började hon skaka okontrollerat i panik.

”Prinsessan min, gråt inte, hädanefter kommer allt bli bra” viskade den mörka stämman över henne tröstande.

När allt var över förstod Lovis att hon var förlorad. Hon var en prinsessa, men hennes uppgift var för krävande för att hon skulle orka fortsätta. Lovis kunde inte komma på en bra anledning till att häda ut rollen, och samtidigt, vad gjorde det om en prinsessa gick förlorad? Utanför fanns det miljontals prinsessor världen över, så vad gjorde det som en försvann? Och Lovis själv hade faktiskt inte valt att bli en prinsessa. Hon hade blivit tilldelad rollen ofrivilligt sedan födsel.

Och morgonen då Lovis inte orkade mer såg ut som vilken vintermorgon som helst. Utomhus föll den första snön och ingenting i naturen den morgonen antydde till den tragedi som just hade skett. Ännu en drottning hade förlorat sitt mest dyrbara underverk, sin prinsessa.

Kommentarer (0)

1970/80

Publicerad 2013-05-19 19:51:24 i Allmänt,

”Kunskapsöversikten visar att sexuella trakasserier är en fråga om makt. Både kvinnor och män utsätts för sexuella trakasserier, men det vanligaste är att män utsätter kvinnor. Grundorsaken är att kvinnor som grupp har en underordnad position på många arbetsplatser och i samhället i stort, medan män generellt har mer makt och oftare innehar ledande positioner i arbetslivets organisationer.”

- Diskrimineringsombudsmannen.

Kommentarer (0)

"Bengt"

Publicerad 2013-05-19 19:50:02 i Allmänt,

1970/80

Jag tittade nervöst upp mot den pampiga kontorsbyggnaden framför mig. Klockans visare hade snart passerat åtta en måndagsmorgon och jag övervägde in i det sista när det är bäst att dyka upp. Lite för tidigt eller prick? En upprymdhet fyllde mitt inre och jag sa till mig själv att ta det lugnt. Jag fixar det här.

Det var andra veckan som jag klev igenom portarna med titeln ”anställd”. Men trots att jag gått igenom samma process de senaste fem dagarna kunde jag inte sluta skaka av nervositet. Hjärtat pulserade frenetiskt i halsgropen som jag utan resultat försökte svälja ner till sin rättmätiga plats i bröstkorgen.

Byggnadens reception var målad i sterilt vitt och doften av målarfärg överrumplade mig när jag passerade ingången. Receptionisten slängde en snabb blick på mig när jag ställde mig vid hennes disk för att fråga efter nyckeln till kontorsavdelningen. Till svar suckade hon högljutt och vände sig om till nyckelskåpet för att slänga fram en nyckel utan att kolla på mig . Hennes ovilja att hjälpa mig fick mig att hicka av förvåning och skammen sköljde över mig som en flodvåg. Jag kände mig dumförklarad och idiotisk. Som om jag just dragit ett plumpt skämt inför en publik som bara skakar på huvudet av min blotta närvaro. Nervöst fumlade jag med nycklarna mellan mina fingrar och stammade fram ett ”tack” innan jag med brännande kinder skyndade mig mot hissen.

Ett ”ding” ekade i trappuppgången och ursäktande klämde jag mig in i hissen där fyra kvinnor redan stod. Jag ville inte vara till besvär och tryckte mig tätt intill väggen. Jag vill inte råka kliva någon av medresenärerna på foten. Rodnande sneglade jag mot dem och märkte hur de alla iakttog mig. En av de längre kvinnorna lutade sig plötsligt närmare mig och la sin hand med rödmålade naglar på min axel. Jag kände hennes andetag mot mitt öra och jag ryckte hastigt till. Oförstående av hennes närmande tryckte jag mig nästan platt intill väggen. Medresenärernas blickar brände längs med min kropp och värmen i hissen steg för varje sekund som tickade och ett tjockt lager svett bildades i nacken. ”Ding. Plan fem” Min våning. Med skakiga ben stapplade jag mig ut ur hissen, och när hissdörrarna stängdes hörde jag höga skratt bakom mig.

Jag klev in på mitt kontor. Det gamla kopieringsrummet. Nymålat och renoverat, men trångt och lågt i tak. Halvsneglande tittade jag bort mot mina kolleger som alla satt inuti rymliga, glasbeklädda rum och inom mig kände jag hur avundsjukan började gro. Men jag kom snabbt på mig själv. Vem är jag att klaga? Mitt kontor var det mest glamourösa kontor jag hittills har haft under min karriär.

En karriär som bara tycktes gå framåt. Min familj och mina vänner vara saliga av glädje när jag berättade om mitt nya jobb. ”Hur lyckades du få en sådan position?!” frågade vissa närstående med häpnad, till trots ändå väldigt glada för min skull. Men alla var inte övertygande om jag verkligen hade den kapacitet som krävdes.

Jörgen, min äldsta barndomsvän och även han en man som drömde storslaget om karriär blev grön av avund och slängde skämtsamt ur sig att jag antagligen haft en affär med chefen och därför fått jobbet.

Och inte för att tala om min fru, vars respons var att skratta mig rätt upp i ansiktet för att hon trodde jag bara drev med henne. När hon slutligen förstod att jag var allvarlig var hon sen med att gratulera, utan undrade om det verkligen var en så bra idé att ta sig an det nya jobbet.

En hård knackning på min dörr fick mig att vakna till liv. Min chef, en pompös kvinna med grått hår och robust kroppsform, klev in på mitt kontor och frågade om allt är förberett inför förmiddagens möte. Jag öppnade munnen för att svara, men hinner inte få fram ett ljud förrän hon blixtsnabbt ställde sig intill skrivbordet för att otåligt börja pilla bland högarna av pappersarbeten. Hon suckade högljutt samtidigt som hennes fingrar arbetade sig igenom papper efter papper. Var något fel? Var förberedelserna inte bra nog? Chefen sneglade på mig och roffade snabbt åt sig bunten av papper.

- Vi måste få det här att fungera. Det finns inget vi kan göra åt det nu, sa hon med tydligt missnöje i rösten.

Med bestämda steg travade hon ut med mig snubblande hack i häl. Chefens missnöje över min prestation gjorde mig gråtfärdig. Jag kände mig bortgjord och misstänkliggjord. Scenariot där vi vandrade mot vår destination påminde om ett litet barn som skamset följde efter sin arga och besvärade mamma. Jag kände hur tårarna började krypa fram ur min tårkanal och min första impulstanke var att fråga mig själv vad tusan jag gjorde där. Jag hörde inte hemma här. Jag ville fly. Till hemmet trygga vrå där förväntningarna på mig var få.

Några minuter sena anlände vi till det stora arenaområdet där mötet skulle hållas. Runt det långsmala bordet i rummets mitt satt tio av mina nyblivna kolleger, alla kvinnor klädda i dyra kavajer. Nervositeten började pulsera fortare i bröstet när jag upptäckte hur deras blickar låg fastklistrade på oss där vi stod längst fram i rummet.

Chefen greppade tag om mig och sa mitt namn högt för alla i gruppen. Vi var just på väg att slå oss ner när en av kvinnorna runt bordet gastade att jag borde presentera mig själv. Med en stor klump i halsen började jag motvilligt stamma fram en kort presentation om vem jag var. Medan jag pratade la jag märkte till hur varenda en av kvinnorna noggrant studera min kropp: deras blickar vandrade längs med min smala bröstkorg, min stora mage, mina breda höfter och smala ben. Vissa lutade sig framåt. Betraktade mig med sug och nyfikenhet i blicken. Andra satt bakåtlutade och sneglade på mig misstänksamt – uppenbart besvärade över min närvaro i rummet.

Vi slog oss ner och mötet var i full gång. Det diskuterades allt mellan himmel och jord gällande företaget och vilka strategier vi skulle ta för att gå med vinning. Förslag, motiveringar och analyser flög från höger till vänster och jag gjorde mitt bästa för att hinna med att anteckna så mycket som möjligt.

- Har inte du något att tillägga eller? Bräkte plötsligt en mörk röst irriterat.

Jag fortsatte anteckna en lång stund innan jag la märkte till tystnaden i rummet. Jag lyfte blicken från mitt anteckningsblock och möttes av det jag fruktade mest: alla blickar runt bordet blängde på mig i väntan på ett svar och jag förstod att frågan var riktad till mig.

Jag visste inte hur jag skulle reagera på frågan, och ännu mindre vad jag skulle ge för typ av svar. Min uppgift som sekreterare var att anteckna det som sas under mötet och föra ett protokoll, och det tyckte jag att jag hade skött alldeles utmärkt. Jag hade antecknat så att det brände i fingerspetsarna, men var det inte bra nog?

Jag höll andan en lång stund. Förtvivlat försökte jag formulera ett bra svar i huvudet, men hur jag än vred och vände på orden lät det otydligt och konstigt. Jag var rädd. Jag ville inte säga något dumt som gruppen kunde använda emot mig och påbörja en diskussion där jag var måltavlan. Jag ville återgå till bakgrunden där jag inte låg i fokus. Inte på det här sättet.

- Jag tror d-det skulle vara bra att se över hur.., tog jag mod till mig att kackla fram innan jag plötsligt avbröts av ett dovt skratt. Det var samma storvuxna kvinna som precis påpekat min frånvaro som skrattade rakt ut. Jag tystnade och hon verkade tillfredsställd. Så fort hon fick den lilla respons av mig som hon ville ha så återgick hon till tidigare ämne och diskussionen var i full gång som inget hade hänt. Allt för att förlöjliga mig.

Mötet återupptogs men jag kunde inte koncentrera mig lika bra som innan avbrottet. Jag kände mig påhoppad och dumförklarad. Jag tyckte det tog emot att öppna mig för gruppen, men det berodde inte på att jag inte hade några vettiga tankar kring ämnet. Det berodde snarare på sättet de väntade ut mig. Sätter gruppen iakttog mig i väntan på ett svar påminde mig om när jag var yngre och stod öga mot öga med klassens mobbare som väntade ut mig i jakt på ett sammanbrott. Men det här var inte regelrätt mobbning, det här var något annat.

Så småningom var mötet slut och jag packade snabbt ihop mina pappersbuntar. Jag längtade in till mitt kontor där jag kunde få lite egentid och slappna av. Under hela mötet hade jag suttit som på en fiolsträng och nu längtade jag till att få pusta ut en stund. Nervositeten bet mig i nacken och plötsligt kom jag på mig själv att resa mig upp först av alla. Det var inte meningen att ta initiativ till att lämna rummet först av alla, och jag förfasades över vad som gick igenom mina kollegors huvud.

Jag bet mig själv i tungan och med blossande kinder satte jag mig ner igen. Jag hade fått nog av blickar och fnysningar för idag, men nu var uppmärksamheten åter igen ett faktum. Jag skämdes över mig själv. Över min egen klumpighet. Över mitt sätt att dra till sig alla blickar av alla fel anledningar. Jag kände gruppens irritation över mitt velande och stånkande. Dem sa inget, men blickarna talade om allt. Det var så tydligt att dem var väldigt besvärade över mig.

Snart började mina kollegor röra sig ut ur rummet och som siste man låste jag dörren. I samma sekund som jag skymtade mitt kontor längst bort i korridoravdelningen tog lättnaden och överlevnadsinstinkten över. Hoppet växte inuti mig och bara tanken av att för en kort stund ta avstånd från omvärlden gjorde mig salig av glädje. Ett gammalt kopieringsrum och en tillflyktsort som jag aldrig trodde skulle kännas så önskvärd.

- Bra jobbat där inne, Bengt!

Smack! Mitt blod frös till is och beröringen fick mig att hoppa högt. I slow-motion såg jag hur den storvuxna kvinnan som tidigare tog sig friheten att göra narr av mig under mötet passerade mig där jag stod handfallen i korridoren. Hon vände sig om och flinade, innan hon fortsatte åt sitt håll.

Jag kände mig förminskad, förödmjukad, otillräcklig och allt där emellan. Med andan i halsen skyndade jag mig in på mitt kontor och stängde dörren bakom mig. Pustade ut. Äntligen. Men lättnaden övergick snart i sorg, och jag kunde inte längre hålla tårarna inne som långsamt letade sig ner längs mina kinder. Området där hennes handflata träffat min bakdel brände ännu. I den stunden kände jag mig i säkerhet, i tryggt förvar, men det var bara tillfälligt – i själva verket befann mig i min mest tänkbara otrygghet.

Min nya arbetsplats var inte det jag hade föreställt mig. Givetvis var jag förbered på att som ny i den här branschen skulle början inte vara en dans på rosor, men dagar blev till veckor, veckor till månader, och särbehandlingen kvarstod som det mest naturliga i världen. Jag var alltid lika noggrann med att dyka upp i tid på morgonen och arbetade ofta till sent kvällarna, men det fick jag aldrig någon vinning för, snarare tvärtom. Jag arbetade helhjärtat på företaget och gjorde alltid mitt bästa, men det kändes som att jag var kontorets egen hackkyckling. Trots att flera av mina kvinnliga kollegor stundtals både var slarviga och slöa så var det alltid jag som kunde tillrättavisas eller kritiseras på ett eller annat vänster. Varför förstod jag inte. Jag tyckte jag gjorde ett bra jobb.

Men jag tror inte särbehandlingen handlade om arbetet i sig som jag utförde. Flera dagar i veckan hörde jag hur hela arbetslaget brukade röra sig mot närliggande krog efter jobbet. Hårdsminkade och i höga stövletter tågade mina kollegor ut i natten, och ensam stod jag kvar. Jag förstod att de ville dölja för mig att de umgicks privat, men de gjorde ingen större ansträngning i att försöka dölja det i mitt sällskap. På måndagsmorgnar pratades det ofta om helgernas festligheter, som jag aldrig ens fick en inbjudning till.

Särbehandlingen och utfrysningen var omöjlig för mig att undkomma, och lika omöjlig för mig att förstå. Jag tyckte inte jag hade gjort mig förtjänt av den, men vad kunde jag göra? Det fanns inget att göra. Allt handlade om att jag var annorlunda. Jag kunde inte komma ikapp mina kvinnliga kolleger, hur hårt jag än slet och hur mycket tid jag än la ner. Jag skulle aldrig komma ikapp.

Kommentarer (0)

1950/60

Publicerad 2013-05-19 19:49:08 i Allmänt,

Varje år anmäls drygt 20 000 fall av misshandel mot kvinnor i Sverige, med ett mörkertal som är stort.

80 % av de anmälda fallen har misshandeln begåtts av en bekant eller anhörig till kvinnan.

En majoritet av det våld som riktas mot kvinnor sker i hemmet.

- http://www.kvinnojouren.se/statistik

Kommentarer (0)