"Prinsessan"
Morgonen då Lovis föddes såg ut som vilken höstmorgon som helst. Utomhus ilade vinden och regnet smattrade envist mot fönsterrutorna - ingenting i naturen den morgonen antydde till det mirakel som just hade hänt: en prinsessa var född.
Barnmorskan höll stolt upp det nyfödda barnet framför den utmattade nyblivna modern och utbrast glatt ”En prinsessa är född! Ett flickebarn!”. Drottningen tittade upp från bädden där hon låg platt på rygg. Med trötta ögon och med andan i halsen beskådade hon sitt underverk. ”Min Lovis” viskade hon när hon tog emot det lilla barnet som i armarna på sin mor brast ut i gråt. ”Prinsessan min, gråt inte, hädanefter kommer allt bli bra”, viskade drottningen tröstande.
Lovis förstod inte då att hon tilldelats en roll som i framtiden skulle komma att kräva mycket av henne, för just då var hon allt för upptagen med att knyta an till sin mor.
Det var en helt vanlig morgon och Lovis blev som alla tidigare morgonar lämnad av sin mor drottningen på lekskolan. Av ren reflex rusade Lovis in i lekskolan, för exalterad för att komma ihåg att säga hej då till sin mor som skrattade vinkade efter henne. Lovis skyndade sig igenom lekskolans korridor och stannade framför en dörr. ”Kuddrum” stod det på rummets dörr och med ett glatt tjut flög Lovis in i rummet.
Det fanns två ställen på denna jord som Lovis älskade villkorslöst: hennes hem slottet och lekskolas kuddrum. Kuddrummet var allt Lovis någonsin drömt om: ett rum fyllt av hundratals kuddar, mjukdjur och leksaker i alla tänkbara färger och former. Med alla dessa verktyg kunde Lovis leka i all oändlighet, utan mat, utan vatten, utan vila, och ändå kunna leva lycklig i alla sina dagar.
Väl i rummet tittade sig Lovis energiskt omkring. Glittrande och klara färger nådde hennes synfält var hon än la blicken. För ett ögonblick stod hon blickstilla och uppslukades av allt det vackra, för att i nästa sekund ge ifrån sig ytterligare ett glatt tjut och startade ett livligt kuddkrig med tre av hennes nyblivna lekkamrater som befann sig i rummet innan henne.
Leken utmynnade i höga skratt, men hann bara pågå en kort stund innan den avbröts. En arg stämma från dörröppningen beordrade Lovis att följa med på annat håll. Lovis mungipor och glädje sjönk sakta ner till golvet, helt oförstående om vad som pågick. Den gråhåriga pedagogen i dörröppningen gav sig inte. Envist väntade hon ut Lovis som till slut skamset vandrade ut ur rummet med lekkamraternas oförstående blickar i ryggen.
”Seså prinsessor, vad sägs som att vara lite kreativa?” frågade den gråhåriga pedagogen, nu i en betydligt trevligare ton. Lovis satt tätt intill fyra andra prinsessor i hennes egen ålder som alla sken upp som solar av pedagogens fråga.
Lovis tittade sig oförstående omkring. Hon förstod inte vad hon gjorde där. I pysselrummet. Runt bordet satt de andra prinsessorna stilla som ljus och Lovis kunde inte förstå hur de kunde vara så stilla och energilösa. Hon själv bar på tonvis med energi som hon ville använda till något vettigt, som att leka, brottas, bygga en koja, leka med mjukdjuren eller klättra upp längs väggar och tak och låtsas att hon var med i ett djungeläventyr.
”Här får ni papper och kritor. Vad sägs som att ni ritar det ni önskar er mest av allt? Seså!”.
De andra prinsessorna började omedelbart rita och Lovis satt tyst en lång stund och iakttog deras verk. En prinsessa ritade en häst, en annan ritade sig själv hand i hand med en pris, och en tredje ritade sig själv ridande på en häst med en prins sittande framför sig. Till slut fick Lovis en idé och började rita med häftiga rörelser på sitt papper.
Lovis höll stolt upp sin teckning framför sig. På pappret syntes en salig röra av alla tänkbara färger och former.
”Vad är det där?” Frågade pedagogen skeptiskt.
”Ett kuddrum!” svarade Lovis glatt.
Den förmiddagen fick Lovis sitta kvar extra länge i pysselrummet och fick lyssna på ett långt föredrag från både pedagogen och de fyra andra prinsessorna om fördelarna med att måla, pyssla och utföra lugna aktiviteter. Lovis nickade och höll med, men det ända hon tänkte på var morgondagen då hon skulle återvända till kuddrummet.
Men morgondagen spenderades även den i pysselrummet, och dagen efter det, och snart så blev Lovis tvungen att ge upp drömmen om kuddrummet. Ju längre tiden gick och desto mer tid hon spenderade på lugna aktiviteter förstod Lovis snart att det var det som hennes sort var menad att sysselsätta sig med, inte föra liv och leka i ett kuddrum.
Men Lovis återvände aldrig till skolan lika exalterad som förut, utan tog alltid extra lång tid på sig att säga hej då till sin mor drottningen.
När Lovi började få två utbuktningar över bröstet och blev bredare över höften var hennes mor drottningen salig av stolthet, och inte för att tala om den dagen då Lovis upptäckte de första dropparna blod i trosorna – den kvällen ställde hennes mor till med stora festligheter på slottet för att fira. Lovis skrattade sig lycklig åt att ”äntligen blivit kvinna” som drottningen uttryckte det, men hon kom snart att förstå att tjusningen inte skulle vara långvarig.
När Lovis började skolan träffade hon tre prinsessor som skulle bli hennes bästa vänner, och från dag ett var de oskiljaktiga. De fyra prinsessorna umgicks med varandra jämt och de var övertygade om att de skulle vara bästa vänner livet ut. Men när Lovis blev kvinna växte hon ifrån de andra prinsessorna, framförallt på bredden, och trots att ingen av de andra prinsessorna så något elakt direkt till henne så började hon känna sig allt mer annorlunda och utanför i gruppen.
Som den där helt vanlig dagen när de fyra prinsessorna strosade runt i stadens galleria för att shoppa och Lovis stod där i provhytten och gjorde en fasansfull upptäckt. Klänningen, som de tre andra prinsessorna glatt fått på sig, gick inte ens över Lovis bakdel. Hon pustade och slet förtvivlat i tyget, men klänningen var omöjlig att få på. Skamset klev hon ut ur provhytten och möttes av de andra prinsessorna som satt utanför i väntan på att även Lovis skulle visa upp sig, men deras förväntansfulla blickar förvandlades till bittra sådana när de fick syn på Lovis utan klänning.
”Varför har du inte på dig klänningen?” frågade en irriterat, men Lovis hade ingen bra förklaring att ge.
Lovis kunde inte sluta fundera på de nyupptäckta skillnaderna mellan henne och hennes vänner, framförallt inte när hon började känna av hur de började ta mer och mer avstånd ifrån henne. Hon kände sig tvungen att göra vad som helst för att bli accepterad igen. Lovis tog tillfället i akt när de fyra prinsessorna en eftermiddag satt på ett fik och en kom med ett strålande förslag till Lovis. När hon var hungrig skulle hon inte beställa mycket mat, utan beställa något lätt, som en sallad, och sedan ignorera hungerkänslorna.
”Att vara hungrig är något bra” sa de prinsessorna i kör.
Lovis följde rådet hon fått och var övertygad om att hon skulle bli accepterad igen bara hon la ner lite extra tid och ansträngning i att passa in. Såsmåningom slutade Lovis att vara kvinna och hennes mor drottningen var ständigt oroad för sin dotters hälsa. Köksmästarens mat som Lovis tidigare älskat bara pillade hon i numera och hennes mor fick nog.
In och ut från olika doktorer och kliniker flög de med jämna mellanrum, men Lovis var inte tacksam för hennes mors engagemang. Istället uttryckte hon ofta sitt hat gentemot henne för att hon försökte förstöra det som Lovis kämpat för så länge. Lovis var lycklig, varför kunde inte hennes mor förstå det? Ständiga hungerkänslor, kräkningar och uteslutet blod i trosorna var en bieffekt hon kunde leva med. Det viktigaste var att Lovis var en i gänget igen, och hon vågade åter igen tro att de fyra prinsessorna var oskiljaktiga.
I gymnasiet blev Lovis den mest populära prinsessan av dem alla. Hon var ständigt bjuden på kalas och festligheter, och anlände alltid med ett fixat yttre som gjorde henne till festligheternas höjdpunkt. Lovis spatserade ofta runt i åtsittande kläder och mycket smink runt ögon och läppar, både till vardags och på kalas. Hon älskade blickarna och uppmärksamheten hon fick av såväl prinsar och prinsessor och var själv övertygad om att hon var skolans vackraste prinsessa.
Men hennes mor drottningen uttryckte ofta sin oro för sin dotter och försökte förklara för henne att hon inte behöver vara så fixerad vid sitt yttre och att det inte är bra att dricka för mycket vin. Men Lovis blev bara ursinnig på sin mor när hon kom med synpunkter om hur hon skulle vara och inte, och hotade ofta med att flytta till ett annat kungarike om hon inte slutade lägga sig i. Drottningen gjorde sitt bästa för att vara tyst, men oron fanns alltid kvar.
Det var en helt vanlig dag och Lovis var som vanligt försenad till skolan. Klockan hade ringt in för längesedan och Lovis gjorde sitt bästa för att rusa upp trappa efter trappa i sina höga klackskor. När hon äntligen var uppe på rätt våning pustade hon ut och började röra sig mot sitt klassrum, men längst bort i korridoren fick hon syn på en grupp som gick mot hennes håll.
När hon närmade sig gruppen såg hon vilka det var. De gick två årskurser över henne och den största i gänget hade hon varit på samma kalas några gånger. Lovis hälsade och försökte artigt passera, men gruppen speglade hennes rörelse och innan hon hann förstå vad som hände stod hon upptryckt mot skolans korridorsvägg.
”Du är lätt skolans vackraste prinsessa” viskade den största i hennes öra och placerade sin hand mot Lovis nakna lår. Lovis ryckte till och började ilsket streta emot. Hennes smala armar och ben gjorde sitt bästa för att putta bort figuren framför henne, men ytterligare två i gruppen kom till undsättning och tryckte henne tätt intill väggen.
”Du klär dig så utmanade. Du har väntat på det här, va? Jag vet att du vill ha mig” fortsatte den mörka rösten vars fingrar började vandra längs insidan av hennes lår.
Lovis gav ifrån sig ett högt tjut och lyckades slita sig loss från greppet, men hann få en rejäl smäll på baken innan hon andfått snubblade sig mot korridorens slut. Med harhjärtat i halsen och tårarna rinnande längs med kinderna passerade hon sitt klassrum där läraren var i full gång att prata matematik, och fortsatte vidare mot lärarrummet.
Men till Lovis stora förvåning och förtvivlan fick hon aldrig någon uppgörelse den förmiddagen i lärarrummet för händelsen. Istället lämnades hon med förklaringen att ”de ville dig ju inget illa, de tycker bara du är vacker” och lovord om att det inte skulle hända igen. Men det hände igen, flera gånger och Lovis blev tvungen att acceptera att det berodde på att de tyckte hon var vacker.
Till slut började hon nästan lära sig själv att tycka om beröringen, det var ju trots allt beviset på att hon faktiskt var skolans vackraste prinsessa.
Lovis hade förberett sig väl den kvällen, helt omedveten om att det här skulle bli kvällen då hon skulle komma att inse att rollen som prinsessa var för krävande för henne.
Långt in på kvällen satt hon inlåst i tornrummet och förberedde sig inför festligheterna som väntade. Med svart sotade ögon och blodröda läppar tågade hon ut i natten. När Lovis väl anlände tjöt gästerna av glädje över hennes ankomst, och blickarna var omöjliga att undkomma. Prinsarna gapade över hennes skönhet och prinsessorna granskade hennes smala form med avund när hon vadade in på slottet i sin nyinköpta festklänning.
Natten var ung, likaså Lovis, som ansvarslöst hällde i sig flaska efter flaska med vin. När småtimmarna började göra sig påminda lämnade Lovis kalaset och begav sig ensam ut i den svarta natten.
På skakiga rådjursben trippade hon i den riktning som hon trodde skulle leda hem till slottet. Men djupt inuti sitt klarvakna sinne visste hon att hon inte hade en aning om var hon befann sig, och i samma sekund som hennes trötta kropp träffade den blöta marken med en smäll förstod hon att hon var väldigt långt hemifrån.
Lovis hann aldrig riktigt reagera på vad som hände den där natten efter kalaset. Nerdragen mot gatans smutsiga trottoar togs Lovis oskuld ifrån henne på ett sätt som så många prinsessor världen över fruktar. Det gick fort, nästan för fort, men för Lovis kände det korta ögonblicket som en hel evighet. Tiden stod stilla och hon kunde inte förmå sig själv att göra motstånd. Hon var livrädd för att reagera och effekterna av det. Lovis försökte vara så stilla som möjligt, men istället började hon skaka okontrollerat i panik.
”Prinsessan min, gråt inte, hädanefter kommer allt bli bra” viskade den mörka stämman över henne tröstande.
När allt var över förstod Lovis att hon var förlorad. Hon var en prinsessa, men hennes uppgift var för krävande för att hon skulle orka fortsätta. Lovis kunde inte komma på en bra anledning till att häda ut rollen, och samtidigt, vad gjorde det om en prinsessa gick förlorad? Utanför fanns det miljontals prinsessor världen över, så vad gjorde det som en försvann? Och Lovis själv hade faktiskt inte valt att bli en prinsessa. Hon hade blivit tilldelad rollen ofrivilligt sedan födsel.
Och morgonen då Lovis inte orkade mer såg ut som vilken vintermorgon som helst. Utomhus föll den första snön och ingenting i naturen den morgonen antydde till den tragedi som just hade skett. Ännu en drottning hade förlorat sitt mest dyrbara underverk, sin prinsessa.